Aftonbladet – 9 november 1847, sida 3

HOPPETS FÖDELSE. Dundergudens namnsdag firas I Olympen grannt och stort, Viggen med buketter siras, Febus namnsdagsvers har gjort, Nektar töms ur ädla bålar, Gäster hvimla utan tal, Festen rik och präktig strålar: Juno gaf sup med bal. Men ibland den glada skara Jofur sjelf helt tråkig gick. Han bekymrad märktes vara, Moln man skönpjde i hans blick. Tyst han var. Ej ord han sade. An han tycktes vredgad bli, Handen än på pannan lade Och försjönk i grubbleri. Nå hvad var det då, som tryckte, Som förstämde gudens håg, Når på axlarna han ryckte Och på mängden vresigt såg? Ja, hvad kunde det väl vara? Fåfängt frågar man hvarann, Länge frågas, gissas bara, Gåtan dock ej lösas kan. Då gick Juno öm att orda Till sin äkta hälft så här: Gudars Kung, Olympens Smorda, Säg hvad du på bjertat bär? Kring dig skämtas, kring dig skrattas, Afven du dig fröjda bör. Säg oss, Jofur, hvad dig fattas, Hvad dig tvär och sluten gör? Min gemål — hörs Jofur svara — Saken jag förklara vill; Om man ser mig dyster vara, Har jag ämne nog dertill: änk ditt öga ned till jorden, Skåda der, min dyra skatt, Hur i Södern och i Norden Det med stoftets barn är fatt. Dårskap, flärd och split och tvister Hvarje dag sig öka der, Och likväl med sina brister Menskan öfvermodig är. Blott på rosor vill hon vandra, Tror sig skäl till klagan fått; Ödets delning djerfs hon klandra, Kan ej nöjas med sin lott. Så från vaggan och till grafven Alltid något är emot, Och från fursten, som från slafvyen Kommer ett beständigt knot. Trött jag är att detta höra. Dock — det kan ju slutas lätt. Ja, jag vill tillintetgöra Den förmätna menskoätt., Bra!, — röt Mars i krigisk ifver — Ganska rätt, Ers Majestät! Alltför långt man knorret drifver, Men låt mig få tysta det. Jag bland menskorna vill sända Hatet med sin grymhet all, Att ett krig, ett rysligt, tända, Som dem alla skörda skall. Bacchus, rörd af nektaryra, Ropte: bort med krigiskhet! Straffet jag bör ombestyra, Jag ett bättre medel vet. Ingen drufva mer skall växa, Ingen enda och, min själ, Skall sig knorret få en lexa, Slägtet törsta skall ibjäl. Akten er, jag bågen spänner — Sade Astrild skälmskt och log — Bästa sättet jag dock känner — Han en pil ur kogret drog — Jag med svartsjuk kärlekslåga Fylla vill hvar menskas bröst, Sedan skall hon af sin plåga Långsamt dö förutan tröst. I Olympens höga gille Mången röst man hörde än, Som förderf åt menskan ville, Ingen, som var menskans vän. Men till slut ur skaran stiger Jofurs hofnarr, löjets gud. Hvad vill Momus? Hvad? Man tiger — Guden Momus äskar ljud. pStore Jofur! — så han talar Lyssna till det råd jag ger. Man i vansklighetens dalar Stolt och trotsigt sig beter, Man i vördnad mot dig brister, Men låt nåden gå för rätt. Var i straffet ej så bister, Det kan ske på annat sätt. Menskan, nu förskjuten vorden, Skall till intet öfvergå. Du det sagt. Men skall då jorden I sin fägring öde stå? Nej, o Jofur! — ej förgöra Bör du med din allmakts hand; Näpsa bör du — men ock höra Hur man prisar dig iblande