Aftonbladet – 9 november 1847, sida 2

under, majoren Unnan, oiversten m. MM. a Forssell, hofpredikarten Wennström, gesällerna Trädgård och Renhult och boktryckaren Hjerta. Alla talarne voro öfverens om krogarnes skadliga inflytande; men deremot voro åsigterne om det rätta botemedlet mot detta onda ganska delade. Herrar Trädgård och Renhult yttrade sig med värma om de bedröfliga följderna deraf: att handtverkares och fabriksidkares arbetare nödgas hemta sin föda på krogen; i motsats mot fordom då hvarje arbetare på verkstaden delade husbondfolkets måltider och alla voro bemötta och vårdade såsom medlemmar af familjen. Detta umgänge och denna välvilliga föräldravård beredde åt arbetaren ett trefligt hem och bevarade honom från lasten. Nul deremot udelas till de fleste arbetare, vid handtverkerier och fabriker, kostpenningar och då! tjenliga spisställen för dem icke förefinnas, så har detta bruk gifvit direkt hänvisning på kroglifvet. Flere talare öfverensstämde deruti att man förnämligast genom opinionens makt, samt beredd tillgång till ordentliga matställen utan bränvinsförsäljning, kunde uträtta något väsendtligt i denna sak. Herr major Öhman yttrade i anledning bäraf, att ofvannämnde tvenne ledamöter af föreningen, hvilka genom sina vackra och väl lyckade bemödanden att instifta Bildningscirkeln, som redan verkat så oberäkneligt mycket godt för nämnde sambhällsklassers bildning och förädling, skulle, genom sitt inflytande bearbeta opinionen i denna fråga, uti nämnde samfund, hvarigenom sannolikt de bästa frukter vore att hoppas. Kyrkoherden Ekdahl talade med ifver för krogarnes utrotande och ogillade högeligen utdelandet af allmosor. En föregående talare hade föreslagit uppmuntrandet af spisqvarter utan spirituosa och att allmänheten på dylika ställen skulle få inköpa poletter att utdelas åt nödlidande fattiga, i stället för allmosor, och mot hvilka poletter de erhölle sig ett mål sund, men tarflig föda. Herr Ekdahl trodde dock icke att dessa spisställen skullel kunna bära sig; hittills hade sådant åtminstone icke varit möjligt. Han föreslog deremot en snnan utväg, eller att på hvarje fattighus inrätta en dylik spisningsanstalt. I Adolf Fredriks församling funnes en sådan, der poletter försäljas, för att utdelas åt de fattiga. Men hade dock gjort den bedröfliga erfarenheten, att tvåtredjedelar af de till bettlande utdelade sopppoletterna icke blifvit uppvisade till inlösning. Talaren tillskref krogarne orsaken härtill och ansåg ingen bot möjlig förr än deras antal blifvit högst betydligt reduceradt. Z97 7, Boktryckaren Hjerta ansåg det icke finnas några skiljaktiga tankar derom att det vore bättre hafva arbetare i egen kost än låta dem gå på krogen. Trodde för öfrigt att detta ämne utgjorde ett värdigt föremål för presterskapets uppmaningar till sina församlingar. Med afseende på den delen af frågan åter, som kunde komma inom Skyddsföreningens verkningskrets, uttryckte han dock den tankan, att man måhända något öfverdref skildringarna. Det vore i allmänhet naturligt, att det kostar mindre att sjelf laga mat åt sitt folk, än att låta dem gå på krogen och äta, utom det att husbonden i förra fallet har sina lärlingar m. m. bättre under sin uppsigt, och deraf kunde sannolikt dragas den slutsatsen att handtverkare, som behöfva ekonomisera, redan från synpunkten af egen fördel, i allmänhet icke heller gifva kostpengar annat än då de hafva svårigheter i anseende till lokal o. s. v. att hålla egen matlagning. Detta kan isynnerhet lätt inträffa med dem som hafva stora etablissemanger. Huru mycket man än må önska ett annat förhållande, så måste derföre det öfverklagade onda nu för tiden alltid mer eller mindre existera, nemligen att en stor del af arbetsklassen nödgas äta ute för sina penningar. Vid sådant förhållande hade man förnämligast att tillse att krogarna blefve så litet skadliga som möjligt. Ett medel härtill, och det bästa vore i talarens tanka, dels att inrättandet af matställen för arbetsklassen icke hädanefter blefve uteslutande beroende af polisens godtfinnande, dels också, att näringsidkare icke kunna så, som nu sker, vexeras af polisbetjeningen, hvilket nu serdeles kan ske om de råkat ett par gånger plikta för det krogarna varit öppna utöfver den tillåtna tiden, då det sedermera beror af polisbetjeningens gunst, om de skola få behålla sin näring. Exempel anfördes för att visa, det polisbetjeningen begagnat sig af tillfällen då lärgossar, som varit inackorderade på sådana matställen, ej kunnat komma från arbetet förr än sent på qvällen. Rummet hade varit stängdt medan de ätit sin afton, men polisuppsyningsmännen i trakten bultat sig in och stämt krögerskan för det hon hyst gäster utöfver den tillåtna tiden, samt då hon förut pliktat två gånger, hotat henne med förlusten af sina rättigheter, hvilka utgjorde hennes enda existens. Genom den äfventyrliga ställning, hvari hon sålunda befann sig, hade polisen henne helt och hållet i sina händer. Författningen borde derföre ändras, och man skulle då troligen kunna få se hyggligare matställen för arbetsklassen. Dessutom när det talas om att utrota krögerskorna, bör man komma. ihåg, att de också äro menniskor, och att, om man helt och hållet ruinerar dem, så hemfalla de i sin tur till deras antal, som skulle bli föremål för skyddsföreningens omvårdnad. Det vore derjemte orättvist att anlägga helt och hållet på att undergräfva deras bestånd, ty hvarje idkare af ett lagligt näringsfång bör åtnjuta lika rätt att drifva det yrke, hvartill han blifvit af samhället berättigad. Krögerskorna befinna sig verkligen redan i den belägenhet att de äro mera vanlottade än någon annan näringsidkare, i fråga om rättigheter; de hafva icke allenast en ytterst besvärlig födkrok, i beröring med den råaste delen af folket, utan äro derjemte, genom beroende af den underordnade delen af ordningsvakten, närmast intill hvad man kunde kalla fredlösa. Det vore derföre skäl att på allt sätt uppmuntra krögerskorna, att slå sig på mathållning, i stället för Dränvinsminulering, men icke genom ett förvändt polisförföljelsenit verka motsatsen. En ledamot, vi erinre oss nu ej hvilken, ansåg det bästa att bearbeta opinionen, för att på öfvertygelsens väg vinna sitt mål vara, att de arbetande klasserna sjelfva bildade kotterier, som besörjde ett för alla gemensamt kosthåll. Kyrkoherden Ekdahl tillade, i anledning häraf, att han trodde, det man ej borde göra sig så stora