Aftonbladet – 9 november 1847, sida 2

— — —— u—— —————— — Tiden för i dag har en liten expektoration från en Svensk pi högre eller lägre grad inom Landsorten, hvilken, under öfverskrift: Det tredje gifves, meddelat ett slags replik på hvad i Aftonbladet JV 248 stod att läsa om den Lundbergsonska, förut i Tiden gjorda framställningen om konstituerade tjenstemäns rätt. Utgjutelsen må gerna gälla så mycket den förmår. Likväl bedja vi den i högre eller lägre tjenstegrad befintlige, ! observer2, att han råkat hvad man kallar springa öfver målet, då han, såsom motsats till hvad Aftonbladet sagt i sprincipfrågan för de konstituerade, anfört, att det tredje som gifves, skall vara Lag och Laga Frihet. Det var just lagen och den laga friheten, såväl den moraliska som juridiska, Aftonbladsartikeln försvarade mot godtycklighetsprincipen. Tidens insändare påstår, det ingen (och således ej heller han) bestrider tankeförmågans frihet såsom sådan, men ogillar tankefrihetens missbruk i tal eller skrift. Nåväl! hade då hr Lundbergsons eller Aftonbladets artikel om principfrågan, med minsta ord tagit missbruken i försvar? Finnes det ringaste härom? Hr L. och med honom Aftonbl:det hade vindicer-t hr Siljeströrms rätt, att — icke antastad eller tempererad genom en patriarkaliskt godtycklig förmanna-näpst få allmängöra sina meningar om en annan persons uttryckta meningar. Hvarken hr L. eller Aftonbladet hade påstått, att hr Siljeström dervid egde rätt att få öfverträda Tryckfrihetsförordningen eller någon annan gällande svensk lag, eller i allmänhet endast hafva rättigheter utan skyldigheter,. Man talade allenast om det oriktiga i den grundsatsen, att anse sig kunna och böra behandla tjenstemän på ett sätt, som svensk lag icke stadgar, nemligen att i egenskap af förman tillfoga dem mehn i tjensten (näpsan eller stempera, eller ifsätta dem) för saker, som icke angå deras tjenst. Att samme personer derföre skola få uppföra sig olagligt, missbruka yttranderätten o. s. v., är dermed alldeles icke sagdt; men det vidhålles, att de för dylika öfverträdelser, derest sådana förekomma, ega alt straffas af den lag (tryckfrihetsförordningen) och den auktoritet, som dermed har att göra. Detta är verkligen så sjelfklart, att förnekandet deraf med allt fog förtjenar kallas sjelfsvåld, lagvrängning, godtycklighet, brott mot borgerliga lagens helgd och laga stadgars bestånd, hvarom allt Tidens i högre eller lägre tjenstegrad befintlige, så bredt talar, och som tyckes vara ämnadt till ett soliloquium, då det allenast är tillimpligt på hans egna principer, men hvarken på hvad hr Lundbergson eller Aftonbladet yttrat i denna sak. Såsom ett curiosum kan vidare antecknas, att Tidens redaktion ansett för sig tillständigt, atti en not göra anmärkning vid ett par uttryck i sin höge insändares artikel, der denne talar om ett falskt, omoraliskt, försiäldt, lågt och nedrigt tänkesätt hos den eller dem, som han skrifvit emot. Först och främst måste väl denna Tidsredaktionens djerfva not sjelf räknas tillantalet af de pmissbruk af tankeförmågans frihety, som i artikeln klandras, då red. vågat säga, alt insändarens uttryck varit alltför skarpa och miste stå för insändarens räkning.. Kantänka! Huru kan red. understå sig sådant? huru kan den bära sig så oförsvarligt åt? Fruktar icke red., att i sin ordning blifva tempererad? Dessutom. borde red. icke hafva lagt dylika uttryck synnerligen på sinnet; ty hvad har väl Svenska Biet och alla dess descendenter annat gjort ön ständigt utskällt olika tänkande för falskhet, omoral, låga cch nedriga tänkesätt? Det är klart nog, att då en skribent emot personer,