Aftonbladet – 8 november 1847, sida 2

blifva er besvärligt eller föranleda beställsamma rykten? Nej Elisabeth! Förvaltaren och gamle Hervoni, hvilka, jag båda bibehållit, skola der i allsköns ro få tillbringa sina dagar och på slutet utöfva husbönders välde, der de förr burit tjenares skepelser. När jag blef egare dertill, hvälfde sig andra tankar i mitt hufvud — nu kommer jag aldrig att välja det till vistelseort.n Välan!, sade Elisabeth, jag antager då med liflig tacksamhet ert afträde af den lilla ön och önskar att så fort som möjligt få taga den i besittning., i Köpet afslöts, och icke fullt ett år efier det samtal vi nyss hafva anfört, tillträdde Elisabeth sitt vackra rike. Med vemod och saknad hade hon skiljts från sina trofasta, gästfria vänner på det sköna Lidtofta, och Elva kunde med möda undkomma de små Lejonklouernas karesser. Ehuru djupt Elisabeths afslag hade smärtat Thorborg för broderns skull, förminskade det ej hennes vänskap, och Thord hade funnit ett bedröfligt nöje i att låta ordna allt så väl, trefligt och beqvämt som möjligt för hennes bosättning, som han mer än någonsin älskade och sörjde. Det gamla huset låg och solade sig, så tryggt och bastant, med sina nystrukna väggar och hvita knutar, i den varma middagsglansen, och lät sig väl smaka, när de ståtliga ekarne behagade skugga eller flägta än den ena, än den andra af dess ingalunda murkna och mossiga, utan ganska friska och högröda kinder. Trädgården var på nytt indelt och planterad, den nyodlade åkern stod frodig och grön, bjorden betade i det böljande gräset — med ett ord, allt var som vi i början beskrefvo det — och -invändigt, der det såg så ytterst propert, nätt och ordentligt ut, der sysslade pjungfru Lisa, som med glädje omfattat förslaget att återkomma till sin förra matmoder och nu skulle blifva hennes enda tjenarinna, sedan Christine skänkt lofven och tro åt en af Skånes oemotståndligaste hajrar, och der torkades väl nu för tjugonde gången stolar och bord, ty denna dag väntade hon ju att Hennes Nåd skulle komman. Denna hade skrifvit att hon önskade allt på väkta landtligt vis; — derföre skummades ock den feta, redan till måltid framsatta mjölken och krusade sig det färska smöret i bunke och bytta af doftande en, täflande i färg och glans med den bländhvita duken, på hvilken de stodo. Det nybakade brödet ångade ännu helt varmt, och osten, den klotrunda, skinande, gula och präktiga osten — jungfru Lisas egentliga konst och triumf — den thronade ko.tlig och