Aftonbladet – 8 november 1847, sida 2

sköna, fruktbara dalar och i en af dessa — jag känner den väl, ty äfven der har jag svärmat och drömt om er — vid foten af Ovikens trana skola vi uppslå vårt tjell — och hon, en bild af vaksamheten, skall äfven bli den trogna väktarinnan öfver vår lyckliga kärlek! O, Elisabeth — min enda ärelystnad, mina tankars ljus, mina drömmars mål! — förskjut icke den som älskar dig så — jag ser, jag känner att du ej kan vara kall derför! Fresta mig icke med dylika bilder och ord, sade Elisabeth, under det färgen vexlade snabbt på hennes kinder; de locka mig, utan att få ändra mitt beslut. Tusen skäl tala för dess orubblighet — och ett bland dessa är äfven barnet, som ni ej kan tåla. Hon har sammanvuxit med mitt kjerta... Och för henne således uppoffrar ni mig — afbröt Thord med bitter smärta — jag hade bordt förstå, att en känsla, som min, var för hög — för sällsam, att fattas af ett jordiskt sinne. Ni är obillig både mot barnet och mig, sade Elisabeth; jag uppoffrar lika litet er för henne, som henne för er, ty jag skulle aldrig hafva samtyckt att skiljas vid Elvay... ,Kunde ni då föreställa er, inföll Thord med nyvaknadt hopp, att icke hvarje er önskan skulle vara mig helig, att jag icke med ifver och glädje skulle omfatta hvarje tillfällighet, som kunde bevisa er att hvad ni älskar, äfven skulle vinna mitt intresse? sLåtom oss sluta detta samtal,, återtog Elisabeth med stark rörelse och steg upp; mitt svar är ändå och måste förblifva oåterkalleligt. Jag vet och känner djupt hvad jag derigenom förlorar, och det enda, som tröstar mig deröfver, är hoppet att en dag se er belönad för den öfvergående smärta jag nu nödgas förorsaka er.) Ni är grym, Elisabeth, sade Thord med djup sorgsenhet i blick och röst; måtte det aldrig komma att ångra er! Härefter återstår mig endast att besvara frågan, som utgjorde inledningen till detta vårt samtal ... Men hvilken,) efter hvad som nu förefallit, aldrig mer kan komma å bane, inföll FElisabeth bestämdt. Ni vill således äfven beröfva mig den ringa trösten, att få uppfylla en enda obetydlig önskan, som kan tillskynda er framtid någon glädje och båtnad?, frågade han nästan förebrående. Förlåt om Jag mot min vilja sårade ers, bad Elisabeth med bjertlighet, tryckande bans hand — men jag tänkte — Jag trodde — Att Öbynäs kanske ej längre skulle förblifva obebodt, och att det nära grannskapet kunde