Aftonbladet – 8 november 1847, sida 2

ar på ett underlag af finkrusigt elggräs, och omslingrad af en krassranka med sina lysande klockformiga blommor — ett bevis på anordnarinnans både skicklighet och smak — så oändligt aptitlig att hon sjelf -vattnades i munnen deråt. Jag tycker hvad de skola ätal tänkte hon i sitt förnöjda sinne och vände kycklingarna som fräste i pannan, men var nära att krossa sin egen mot ugnsluckan när hon märkte att gräddkskan — par depit öfver att ingen kom — redan höll på att lägga sig neder. Johannes och hans gamle lärare hade för tillfället infunnit sig och voro båda stadda på utkik. Andtligen kom den förre andtruten inspringande och förkunnade att en stor bit styrde rakt på holmen,. Nu glömde jungfru Lisa både stek och kaka för att skynda ut på vägen och ned på bryggan, och vi skulle äfv2nledes tro utan mycken besinning rakt i vattnet, om ej de väntade just då hade landat. Hvad som sedan föreföll, det vilja vi behålla för oss sjelfva. Nog af, det var ett sådant der litet uppträde, en stund, en dag, för minnet och bjertat, som väl mången kanske har upplefvat, men hvartill ingen gerna ser främmande vittnen. — Imedlertid hafva vi nu upphunnit den period i vår lilla berättelse, som lånat sagan sitt namn och med hvilken vi först togo läsarens uppmärksamhet i anspråk. Ar efter år hade försvunnit, stilla och jemnt som sanden i ett timglas. Johannes fick icke lemna sin gamla lärare, för att blifva sin fostermoders bjelp, förrän han begått sin första nattvardsgång, men hennes fordna underhafvande täflade under tiden om att tillföra henne och verkställa hvad heldst hon behöfde, och till vedergällning mottogo de så frikostiga understöd, så många råd och vänliga, tröstande ord, alt Holmfruns namn snart blef en talisman för hela skärgårdens befolkning, på hvars sedlighet hon äfven i icke ringa mån verkade, genom de! utmärkande företräde hon alltid gaf åt de gud fruktige, arbetsamme och ärlige. Hennes ogil lande blef lika mycket fruktadt som henne förstånd och välgörenhet blef aktad och älskad Det var för henne ett nytt, ett tillfredstäl lande och verksamt lif — ett sådant som; ge nom sin afsöndring och sitt fullkomliga lugn icke heller kunde upprifva bjertats gamla sår Hon ville.ej se sig omgifven af något, som på minde henne om det fordnas tomma prakt och iskalla nöjen; men hon vistades likväl i dess: nejder, som voro henne kära; hon fick besöka