Aftonbladet – 6 november 1847, sida 3

— stråk så att han föll baklänges och dåna åf, och trampan cch sparkan i hufve, innan vi hvisste ordet om och bant dit, Wi trodde väl inte det var så farligt och bar oppen i blinken jägarn och jag och löparn stack åf efter dogtorn, men när han kom så vardt ban rådvill och slog opp ådern och sa det var lite nog att göra, frukta han. Majorn andas igen men ligger just ändå på samma sätt och det enda jag hördt honom mumla en gång var hennes nåds namn och då tänkte jag strakst det var så godt att inte vänta till dager utan skjicka bud med Skut-Olle som låg vid södra slussen och skulle segla klåkan 4 på måron för vind var god och innu har ingen af nådig herrskapets bekanta hunnit få veta om hur her står till. Allerunderdånigst vördsammast framhärdar Andreas Kärnberg.n Att Elisabeth, förstörd och nästan utom sig, samma ögonblick hon slutat den olycksbrinande läsningen gaf befallning om afresa, faller f sig sjellt; men vädiet låg hårdt emot, och ned fördubblad ångest och otålighet blef hon ödsakad att taga den åtminstone två tredjedear längre landvägen. Hennes tillstånd under esan var sådant, som man lätt kan föreställa ig, och ju närmare hon kom, ju större växte ck hennes ängslan. Klockan tio andra förniddagen höll ändtligen vagnen utanför porten t Skeppsbron; ty att låta köra in på gården, ertill gaf bon sig ingen ro. Fotsteget fälldes er — hon sprang ur — flög uppför trappora .... ingen tycktes hafva märkt hennes anomst. Hon måste ringa — dörren öppnades, ch nu — nu möttes hon af doktorn — af horhorg ...... Albrecht hade dött kleckan ER PREV LJ JE EJ a a