Aftonbladet – 6 november 1847, sida 3

Nu kom omsider hennes kammarjungfru, och den första frågan blef naturligtvis, om majorn — eller något bud från honom — hade anländt? Nej, goda friherrinna, visst intel svarade Christine förvånad; — när jag kom ner, stängdes portarne, och sedan har ingen menniska synts till. Det var besynnerligt — tag ett ljus och se åt derinne! jag tyckte mig så precist höra alt det gick och stökade i rummet., pDer finns ingen kristen själ, eller något rubbadt — jag lyste öfverallt,, försäkrade Christine vid återkomsten. Det måste väl således åter hafva varit en dröm eller inbillning,, tänkte Elisabeth — men serdeles att jag alltid spörjer sådant der så tydligt och lefvandel, Den öfriga natten var någorlunda god, och följande dag lade hon sista hand vid anordningarna för resan. Just som hon vid middagsiden hade slutat dem och återvände från ett itet afskedsbesök vid Fåfängan och Lyckan, möttes hon af en flicka, som nigande och blyg ramräckte ett bref, med hennes egen adress, nen en dålig och främmande handstil. Hvar har du fått detta, du lilla?) frågade Elisabetb. Far kom nyss hem från staden,, svarade arnaet, och sade jag skulle strax springa hit — han hade fått det af Hans nåds herreö Det var så folket kallade majorens kammartjenare. Fattad af en ovilkorlig förskräckelse, skynlade Elisabeth in — bröt och läste: Allernådigsta ödmjukaste Friherrinna!! her tår Gudiklagat altför illa till. den ena ridhäten är illa sjuker, och när nådig Majorn i går ftse skulle gå opp i spelstan och känna pån vardt han visserligen arj för han är så faserigt ömmer i bringan och gaf hans nåd ett