Aftonbladet – 6 november 1847, sida 2

kels gamla soffa — luta dig emot mitt bröst, tänk på Gud, på huru jag älskar dig — dina misstankar voro naturliga och i din vrede ser jag blott nu ett bevis på din kärlek — älskade Albrecht! var säker, var säker, att allting skall! åter bli godt!..., Han var tyst, lät leda, smeka och trösta sig som ett barn. Den våldsamma öfverspänninsen, känslornas hastiga ombyte, hade troligen förening med det upphetsade tillstånd hvarati han blottställt sig för nattkylan, både uttömt och angripit själens och kroppens gemensamma krafter; han låg som en bild, och när den gamle hofmästaren med tysta steg och skygga blickar inträdde i rummet, hvarest Elisabeth imedlertid hunnit utplåna alla spår efter det förefallna uppträdet, öfvergick uttrycket på hans gamla, ärliga ansigte från glad öfverraskning till sorglig bestörtning. Kära Hervoni! Majoren är illa sjuk, sade Elisabeth; han har säkerligen förkylt sig på resan i natt. Vi måste låta flytta honom i hans egna rum. Det skedde, och under flera veckor låg han försänkt i en fullkomlig apathi. Läkarne öfverlade och runkade sina hufvuden, kärringarne snusade och spådde, Elisabeth bad och förtviflade; men hur det var, segrade omsider hans goda natur och ungdomliga krafter, och allt efter som han tillfrisknade, kunde man verkligen säga, att xen ny menniska syntes dagligen framkomma och uppstå, Den fordne Albrecht, pmed alla synder och onda lustarn, tycktes vara helt och hållet försvunnen, och i hans ställe applefde en 2nnan, visserligen mycket allvarsammare till lynnet, men tillika mera jemn och mild, fördragsam mot andra och sträng mot sig sjelf; lugn, pröfvande, ibärdig, visande vad sann vilja och fast förtröstan kunna förmå. Hvem var nu lycklig, glad och belönad, för och öfver sin väntan och tro, om ej Elisabeth? För henne egde ej denna vinter hvarken köld eller snö, ty sommar och rosor blommade mera varmt och rikt i hennes hjerta, än 1 tornens små luftiga paradis, hvilkahon fortfor att ansa och vårda som i onkelns dagar — oc när vå