Aftonbladet – 6 november 1847, sida 1

HOÖOLMFRUN ) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Det led till böst eller cen tid då Albrecht för affärernes ordnande borde infinna sig i Stockholm, och nu ansåg han sig både böra och kunna inviga Elisab:th i dessa förhållanden, hvilka hennes skarpsynthet dock förut till en del låtit henne ana; så van som hon var vid pröfningar af alla slag, syntes henne äfven denna, jemförelsevi3, så ring2, och hon blott fä.tade sig vid det för Albrechts siothet sårande att nödgas ingå i dylika underhandlingar, och för ett ögonblick kände hon sig frestad att yppa tillvaron af sin dolda skatt och öfverlemna den till Albrechts disposition, hvarigenom åtminstone en tredjedel af skulden; belopp kunnat dödas och det öfriga således vila fortare bealas. Men erinrande sig gubben: uttryckliga förbud och sitt eget löfte att ej utan högsta nödfall öfverträda det, beslöt hon att ännu gömma sin hemlighet, fruktande att Albrecht möjligen af denna, så helt och hållet opåräknade bjelp, kunde råka i ny frestelse att än en gång pröfva lyckan, och dymedelst lockas från de goda föresatser, bvilka motgången och nödvändigheten att anlita och förtrösta på egna krafter, hade alstrat. Vid afskedet tryckte han henne med dessa ord till sitt bjerta: Du har så ofta sett mig bryta gilna löften, älskade Elisabeth, att jag denna gång reser utan ett enda. Tro hvad du vill och kan till min återkomst, som genast skall säga dig allt, ty det vet du, att vare sig i ondt eller godt har jag aldrig visat mig som hycklare sedan vår förbindelse knöts. En vecka efter Albrechts afresa inföll årsdagen af amiralens död. Den föregående natten kunde. Elisabeth ej sofva — sorgliga minnen, mångfaldiga tankar höllo henne vaken, och när Christine om morgonen inträdde, hade hon ej ännu tillslutit ögonen. Du kommer ovanligt tidigt,, sade hon, när det någonting som fattas Elva? Nej, goda friherrinna, hon ler och knorrar ) Se Det Tjugondetredje Aftonbl. J4 A—19, 14—16.