Aftonbladet – 6 november 1847, sida 1

Elisabeths inträde, ser du hvilket litet förtjusande arbete? Stålet är etsadt — det dyrbara fästet inlagdt och ciseleradt af den lika ädle, som för sin konst ryktbare Benvenuto Cellini. Den store mannen var intimt förbunden med en af min mödern.ätts utmärktaste förfäder, och skänkte honom det fina förtriffliga vapnet, med utrycklig föreskrift att det endast finge begagnas till aftvående af något öfverbevisadt lömskt och vanbedrende förräderi — det sn-ågs då för både skyldighet och rättvisa att utkräfva sin egen hämd. Blott en ging förut har det komnit i fråga — det var en man som öfverrakade sin kyska maka i sin väpnares famn — men dolken har gått i arf från fader till son, och tillföll roig ester min barnlöse morbroders löd. Ser du devisen: Ma langue ne va lecher juele sang des perfides! cch invigningstecknet? Fläcken efter den sköna och falska. qvinnans blod, som bedrog, äfven hon, i tysthet och med verldens bibehållna aktning. . ,Tala icke län:re i gåtor, sade Elisabeth med både ovilja och värdigbet i ton och blick — xjag ruktar icke döden, men jeg fordrar upplysning om det brott, för hvilket man beskyller mig.n Din fordran miste vara temmeligen öfverlödig, men jag vill likväl efterkomma den för utt öfvertyga dig, det jag är fullkomligt väl unlerrättad, och emedan jag beslutat att, trots nina sjudande ådror, handla som du, det vill äga kallt och öfverlagdt,... Menniska! förtor han dystert — jag bade Eunnat förlåta dig, mm du som jag varit liflig och full af lidelser, nan lockas då lättare, och drifves och ser icke vart det bär — det onda som begås af en sålan natur bör kanske snarare kallas förvillelse n brott — men det som föröfvas med lugn ich besinning, förstäldt och bemligt, är dermot höjden af nedrighet och försåt. Jag skulle nåhända nu kunnat vandra till ett bältre och dlare mål, om jag alltjemnt fålt se upp till ig, som ett högre och renare väsen, fått biehålla tron på din oskuld och dygd, med dit alskhet är allt förloradt och förstördt — jag fskyr dig mera än mig sjelf, och jag skall valka min hämd intill gista droppan! Men