Aftonbladet – 6 november 1847, sida 1

mar — all den tid vi kunna behöfva. — Jat bar sagt, all vi vilja fira dädsstunden fullkomligt ostördan, tillade han med ett fruktansvärdt le:nde. S2 sål nu skola vi för ro skul sätta oss på trappstegen här iovid sängen. Du erinrar dig, förmodar jag, att vi inn hade samma plats, på famma dag och ungefär vid samma imma til och med, i fjol, och jag bar ansett stället lämpligt för att vid slutredogörelsen bättre appriska ditt minne. Som en fattig syndare iggde jag dig då, på knä och iden döde; å:yn, m nåd och förbarmande, hvilket du äfven, liksom både förr och selan, godhetsfullt och utan edeles svårighet beviljade mig, ehuru jag till vin egen blygd och nesa villa erkänna — om iu n mligen varit dea som jag i min blindbet rodde — att jag ofta förverkat bida delarn:; nen milt hetsiga, blod och rastlösa sinne, som sehöfde retelser ch ej; längre eldades i strider1as tummel eller spurrades af hopp on rykicts stars, tändes i stället af andra begär och stör2de mig in på otaliga irrvägar. Det var svagt, tselt, eländigt, men jag egde åtmin-tone en förjenst, den att aldrig med dygde:s larf söka beäcka mina felsteg. Sådan jag var såg du mig, shuru jag skulle mördat den förste, som vågat kymfa mig eller visa mig förakt. Säg mig nu, Blisabeth, hvilken är nedrigare, den som handar på detta sätt eller den, som, smygande i mörkret, omgifver sig med en nimbus af beligwet och oskuld, under hvars skygd likadana yrott begås, som dem för hvilka man lyckligt pelar en lidande martyr? .... Svara, qvinnal, öt han ursinnigt, 2ler jag tror, vid helvetet, lu bringar mig till den lågheten att kroppsligt nisshandla digi Jag har blott ett svar att gifva, genmälte älisabeth saktmodigt och blickade honom staligt i de hotande, nattsvarta ögonen — detatt m dina ord skola innebära någon häntydning Jå mig, förfela de helt! och billet sin verkan.. Fräcka lögnerska! bekänn ... men nejv, fortor han plötsligt hejdande sig — du skall först å höra mig förtälja en af min slägts traditioer. Se häri vid dessa ord framdrog han ur armen en dolk, hvilken han hade gömt vid