Annette, afbröt Elisabeth, som dittills med tystnad, ehuru djupt skakad, åhört den sällsamma, lidelsefulla bigten — ty utom det at! dina ord äro hädelser inför den Helige, glömmer du äfven att jag just genom dig blifvit beröfvad hela värdet af den lycka du åberopar, och hvilken du förvandlade till en börda. Jag kom ej hit i annan afsigt än att tala om tröst och förlåtels2, men du ksn hvarken fiona nåd inför Gud eller frid ceh båtnad af någonting, om du ej:skiljer dig vid orena tankar som förvirra ditt sinne, och i deras ställe söker uteslutande egna dessa sista stunder åt din själs vålfård i ett kommande If. Guds straff träffar hvem han bebagar — vi kunna hvarken nedkalla eller afvärja det. Men kan jag fast förtrösta på att inte friherrinnan . ... låter barnet.... eller.... Du kan, så sannt som jag nu står här invid din dödsbidd, förtrösta på mitt ord, att i ngendera .... af dem vid hvilka ditt förvillade och varma hjerta hänger fast, skall af mig röna annat än ömhet och den huldaste omvårdnad. Tack ...:s; tack.... tacklb stammade den arma, och gjorde en våldsam ansträngning för att fatia och kyssa Elisabetbs darrande händer. Han har ej kommit dessa sista förskräckliga dagar — känske har han ej kunnat det — kanske vill han ej se mig och ångra sig — men Gud har i stället skickat mig det, som måhända nyttigare var.... Tusen, tusen gånger tack.... jag känser frid.... jag vill bedja.... O Guds lam... Rösten svek den döende, men Elisabeth fullbordade bönen och lade de stela, maktlösa händerna, som fåfängt sträfvade att sluta sig, tillsamman . ... Annu flämtade ljuset matt: och dunkelt innanför gardiner, hvilken mer och: mer: började färgas af morgonrodnadens klara, lifgifvande strå