Aftonbladet – 5 november 1847, sida 3

skulle han ej förhasta sig. Till en början ville ban ännu skona Elisabeth för kännedomen om det bekymmerfulla förhållandet — hon kunde ju icke afhjelpa det, och skulle tids nog blifva underrättad derom, ban ville nu åtminstone först visa henne att hon kunde vänta sig en ersättning i hans förändrade lefnadsåsigter och tacksamma ömhet — och hvem visste dessutom hvilka utvägar under tiden ännu kunde yppa sig? Han skref till sin kommissionär, en utmärkt redbar och driftig man, att han ernade företaga en fullständig räfst med sina affårer, uppgaf hela ställningen redligt och. oförtäckt, frågade om ej något anstånd ännu skulle kunna utverkas till ett möjligt reglerande af de intrasslade skulderna, och bad i öfrigt om hans biträde och råd. Svaret häruppå vittnade oin lika mycken vana och insigt i dylika fall, som klok beräkning. Hr X. utvecklade en plan, hvarigenom de brådaste fordringarna skulle kunna betäckas atan alltför känbara uppoffringar, och ett amorissement tillvägabringas, hvilket måhända kunle rädda alla fastigheter, men till hvars uppgörande majorens personliga närvaro fordrades inom en viss uppgifven td. — Albrechts sinne, frisjoråt ur de tryckande fjettrar, hvilka så länge bade skiljt honom från den husliga kärlekens lycka, fylldes af ett nytt mod och förtröstan. Vi hafva redan omnämnt hans allvarliga bemödanden att återknyta det brutna bandet, och för hvarje dag blef det honom allt nöjdare och bättre. Han kände en aning om den eviga mythens stora hemlighet: syndernas försoningn, och hans ande började sträfva till sanning och lif. För mången skall denna lyckliga förändring kanske synas orimlig och gåtfull, men vi kunne det oaktadt försäkra att den verkligen egde rum, och att om vi begått något misstag, har det skett i skildringens: ofullkomlighet, icke i tilldragelSene (Forts. följer.) JA