ådagalägger annat än sim egen tomhet på skäl — LITTERATUR. Några ord om filantropi, kommunism, sam skyddsföreningar och fattigvård. Af Rober Cederschiöld. Stockholm, 1847. (Slut fr. J4 43 (234). Enligt skyddsföreningens antagna stadgar 4 inbemtas, att ,första afdelningen eger til uppgift, att genom alla de medel, hvaröfve: föreningen kan förfoga, verka till de fattiga och mindre bildades förkofran i det goda, de ras upplysning, sedliga förbättring och nöd torftiga utkomst, Man fioner häraf, att före ningen förbebållit sig tillträde till ett vidsträck fält för sin verksamhet, men likväl icke ovil korligt förpligtat sig till de fattiges försörjning de mindre bildades upplysning och sedlig: förbättring. Deraf följer aut den småningom efter mer och mindre vidgade krafter, kan ut sträcka sina omsorger i desna riktning, ula? att ovilkorligt och genast åtaga sig hela der odelade bördan af detta det svåraste bland all: kommunala värf. Af denna paragraf tager sit nu förf. anledning till följande reflexioner: Om den nödställde familjefadern, som anropadt detta välgörande sällskap om arbete för att förtjens bröd åt sig sjelf, samt ät hungrande maka och barn i stället uppmanades i den kristliga kärlekens namn att icke låta nödens frestelse förmå sig att öfver gifva redlighetens väg, månne icke en sådan uppmaning vore det grymmaste hån mot en nödställd like? Ty, vi veta ju alla, att menniskans andliga väsende blifvit af Gud bär på jorden förenadt mec en kropp, som ej kan bespisas med andlig föda Om den sålunda afspisade familjefadern derefter du kade under för nödens frestelse och beträdde brot: tets bana, hvem skulle väl inför Gud blifva der sanna brottslingen, antingen den, som, på ett i borgerliga lagen förbudet sätt, tillegnade sig hvad som behöfdes för att rädda maka och barn från hungersnöden, sedan han i betalning för den begärda födan förgäfves erbjudit det enda kapital han egde — sitt arbete, eller den, som i den kristliga kärlekens namn uppmanade den nödställde att icke låta xödens frestelser förmå sig att öfvergifva redlighetens väg, men likväl vägrade att använda hans arbetskrafter, och således lemna valuta för hans kapital förr än han beträdt brottets bana? Detta resonnemang klingar utan tvifvel ganska vackert och skulle måhända bland många, ja måhända de flesta, läsare vinna starka symPathier, om det ej, i likhet medå aila de argumenter, hvarmed förf. tror sig nedergöra skyddsföreningen, hvilade på en falsk premiss. Detta Omp), hvarmed förf. börjar sin sats, är en förutsättning; men förf. tyckes icke ha märkt att denna förutsättning är falsk. Hvad derpå bygges är alltså äfven falskt. Förf. har antagit såsom förutsatt faktum, att den nödställde familjefadren skulle, för att förtjena bröd åt sig sjelf, ssmt åt hungrande maka och barnp, anropa detta välgörande sällskap om arbete; när han nu, i stället att se sin önskan uppfylld, xuppmanades ait icke låta nödens frestelser förmå sig att öfvergifva redlighetens vägv, förmenar förf., att den oförvitlige nödlidande, som anropar sällskapet om bjelp, men fick ,härvid vända åter, sedan sällskapet blifvit upplyst om hans oförvitlighet, skulle i anledning häraf ovilkorligen tvingas att med sig sj:lfanställa ungefärligen följande resonnemang: Hittills har jag trott det vara dygd att handla redligt. Nu deremöt är det för mig klart, att jag häruti svårligen misstagit mig, då just min redliga vandel utgör hindret för mig, att komma i åtnjutande af dettaädla sällskaps välgerningar. Att begå brott kan numera ej vara någon. skam, då jag derigenom fullgör det requisitum, som för mig erfordras, för att blifva delaktig af de fördelar, som detta endast på kristlig kärlek grundade sällskap erbjuder valla dem, som på sådant sätt till åtnjutande deraf gjort sig kompetente. Skyddsföreningen skulle härigenoim få på sitt ansvar, om han dukade under och blefve brottslig, emedan han, först när han beträdt brottets bana, hade att påräkna skyddsföreningens hjelp. Deref:er utropar förf. patbetiskt: : sEhuru ;det icke kan på förhand med visshet beräknas till hvilka fasansfulla ytterligheter sällskapets verksamhet, derest den länge finge fortgå vi denna riktning, skulle kunna leda, synes det dock vara lätt att förutse, alt, sedan sådane våsigter om brott, som dem jag nu antydt, kommit att sprida sig till massan af folket, allt Plugn och trefnad skulle försvinna, och samhället hotas med en fullkomlig upplösning. PENNAN EES OSA rs TNT KATTEN