Aftonbladet – 5 november 1847, sida 2

Uppriktigt! upprepade hon — ja, det skulle så vara — men ångrar jag mig uppriktigt när jag ej får makt med den syndiga känslan som istadkommit allt det onda? Ack, det var i början ej annat än lättsinne och fåfänga, jag tänkte ints argt dermed... men min Gud, friherrinna, hvem lärde han inte att älska sig när han ville, och sedan... jag tyckte att jag inte rådde för det alls... men blef listig, och hämdsjuk och elak när han öfvergaf mig... och så... när jag fick honom åter... hur kunde jag då ha rum för några förebråelser i mitt hjerta? Aldrig visste jag hvad inger ville säga förrän nu dessa sex veckor, då jag legat sjuk och sett döden så nära... men det blef ock så mycket örfärligare då, ty allt kom för mig så på en och samma gång... Herre du Gud, gifve att aldrig han må få erfara något dylikt tillade non saktare och liksom för sig sjelf — patt jag nu må lida äfven för honom!... Hur var det? fortfor hon förvirradt och ånyo höjande fösten — jag bad ju nyss om förlåtelse — men om endera nödvändigt skall umgälla brottet, så vill jag icke hafva den! nej, friherrinna ... då vill jag uthärda förbannelsen här och i evigheten, så att den ej må drabba... någon s0ra jag menar... var sträng, var hård — gör ondt åt mig, men för Guds barmhertighets skull blif god emot honom... mitt ensamt är hela felet... jag kunde ej försaka honom... jag bad, jag knäföll, jag tiggde om hbans kärlek... ack, friherrinnan, så oskyldig, så hög, så stolt, vet ej hur det är för en usling som j2g och mina likar att ända till ursinnigbet älska den, som man aldrig kunnat eller kan få ega.-.Jesus — Gud! hvad jag har afundats friherrinNan, som syntes mig så kall, så likgiltig för den lycka, hvilken jag velat köpa med själ och salighet, att inför alla Menniskor och utan någon enda uppoffring få vara hans —) Nu talar du alltför syndigt och straffvä