Aftonbladet – 5 november 1847, sida 1

den derefter mot hjertat, och reste sig ändtligen, för att möta sin man i det yttre rummet. Han inträdde. Oro och dyster nedslagenhet hvilade öfver hans förändrade ansigtsdrag — den bronzfärgade hyn var nästan hvitgul. Gripen af ett ovilkorligt deltagande, räckte honom Elisabeth sin hand. Frukta icke, Albrecht, sade hon med mildt uppmuntrande röst; den lilla derinne talar ett språk, som jag tror att vi båda förstå — och när han nu hade framträdt till bädden, när hans blickar föllo på det slumrande barnet, när ban igenkände sina egna och dem en ging af honom så högt älskade sonens drag, då brast med ens den under åratal bildade isskorpan kring hans hjerta, och utan bäftighet, men djupt upprörd, ödmjuk, tillintetgjord, sjönk ban till sin hustrus fötter — hon, hvilken i detta ögonblick syntes honom som ett öfverjordiskt väsende. Han gret för första gången som ett barn — varmt, ymnigt, innerligt: ack, hvad det kändes honom himmelskt ljuft att kunna gråta så. Och Elisabeth? Månne ej denna korta stund ersatte henne tusen bittra, långsamma qval, tusen utståndna lidanden — ty nu — nu såg, nu kände hon, att det icke var en ögonblicklig bänörelse, en sinnenas uppbrusning, som snart skulle lägga sig; det var öfvertygelse och sanning i dessa tårar, som flöto så tysta, så strida — det var en åder, uppsprungen ur bhjertats djup, för att rena, försona, förädla. Sakta tog Elisabeth och lade hans händer öfver barnets hufvud. Det vaknade — och fästade sina klara blå ögon än på den ena, än på den andra. Kyss din dotters, hviskade Elisabeth; njag gjorde det innan du kom, och från den stunden var hon äfven min -: Hur skall jag kunna tacka dig,, svarade Albrecht. O, Elisabeth! jag känner på en gång lifvet och döden!l