som var hos henne, och klockaren, hvilken fungerade i egenskap af socknens åderlåtare och doktor, bestämdt förklarat, det bon icke kunde gå igenom,, heldst som bon var ansatt af sådan förskräcklig oro och sjelf trodde att hon skul!e dö, bara kon kunde få fred för de tankar, som qvalde henne — men se, det är just dessa, som aldrig vilja slippa hennes fattiga själv, menade Christine, ehu:u hon nu her talt vid bide prest och annst. Hvad är det då som mest plågar henne? frågade Elisabetb, när berä tarinnan ej längie syntes vilja fortsätta. Ja, lilla nådiga friberrinna! det är allt svårt att säga, ty hon grubblar på så mycket — på sina stora synder mot Gud och sia goda matmor, men jag tror ändå förnämlizast mot friherrinnan, hvars n:mn hon ständigt förer på tungan, så att mor Annika sade, det är lika natt och dag; men så talade hon äfven... om majoren, cch var rädd, Gud förlåte hennes brott! att när hon gick bort, ingen skulle kunna hålla af honom så sam hon hade gjort — och att friherrinnan skulle bli för sträng mot konom och led vid barnet, sade hon, com hvarken eger far eller mor; det var hennes egna ord. pFick jag bara tala vid henne ett enda ögonblickn, upprepade hon jemt, m,skulle jag kanske sedan kunna dö i ro — det är så förskräckligt att tänka på det man bär en förbannelse med sig ur verlden. Säg henne, Caristine, alt hon aldrig kunnat lida mer för min skull än jag nu lider för hennes, och att jag säkert komizer igen ur grafven för att tigga henne om förlåtelse och förbarmande med det fattiga barnet, som jag väl vet alt jag ej mer får återse; och så sade hon äfven: det är hårdt att han inte heller besöker mig nu; förlåt, söta nådiga friherrinna, att jag nödgas säga alldeles detsamma som hon sjelf, men friberrinnan vet ett jag för resten är tyst och trogen in i döden; — det