Aftonbladet – 5 november 1847, sida 1

ven i de svaga, men förvisso kan jag säga, nå diga fru, att ingen hafver jag funnit mera för tjent af herrlighetens krona än ni, som bl:nc qvinnor är hardt när den obegripligaste och yppersta jag skådat, samt dejelig inför både Gud och menniskor., Aha, min bästa prest! inföll med obetänk. sam glådtighet Albrecht, som just då hade åter. tommit och hört de sista orden: jag ertappai er som smickrare, tror jag, vis å vis min hustru hb Ingalundar, svarade gubben frimodigt; mir tunga är ovan vid annat än sanningens språk och derför siger jag eder ock, herr msjor, at! ni eger en maka, hvars dygder ni må önsks kunde komma eder sjelf till godo på redogörelsens dag.n Albrecht mottog nu denna på en gång stränga och skonsamma tillrättavisning, utan att erfara något af den förbittring, som blotta tanken pi prostens ankomst kort förut hade uppväckt, och den gamle mannen hade aldrig funnit sig aktningsfullare bemött än vid detta tillfälle, då han af slottets herre Iedszgades ända ned till sin farkost. När Elisabeth selermera hade gålt in i sina enskilda rum och Christine var sysselsatt att hjelpa henne vid afklädningen, beslöt hon göra våld på den enda ovilja hennes bjerta hyste och började att mera noggrannt efterfråga Annettes tillstånd. Ack, det var illa, mycket illan, svarade Christine; men jag vågar ej säga allt för friherrinnan. Tvertom får du ingenting förtigan, sade Elisabetb ; jag önskar nu att känna alltsammans. Ja, hon bad mig nog stt jag skulle omtalc det, återtog Christine; men jag kunde aldri lofva att af mig sjelf börja dermed: när nådig friherrinnan nu befaller, är det helt annat.n Och härefter började hon förtälja: om huru ledes Annette var högst usel, så att både frunx