Aftonbladet – 5 november 1847, sida 1

MM MM VV (MMMM Utom dessa ord störde intet afbrott den he liga tystnaden, men sjelfva denna tystnad va vältaligare än allt annat, och båda kände, då de skiljdes från hvarandra, att hvarje vidare för klaring var obehöflig; de hade funnit en för eningslänk, en försoning just i det föremål, hvilket hos en mindre ovanlig och högsinnad na tur, än Elisabethe, skulle alstrat dubbel ovilja sorg eller förbittring. När den förvånade prosten på eftermiddager anlände, läste han så mycken ömsesidig tillfredsställelse och välvilja i de fryntliga anleten af hvilka han välkomnades, såg Albrecht med så okonstlad rörelse och ömhet omgifva sin hustru, och henne så lugn, nästan glad, och bjertligt god mot alla, att den hederlige gubben ble! alldeles konsternerad, och höll på att vid döpelseakten, till de vördnadsvärda ungfaddrarnes, hofmästar Hervonis och jungfru Lisas ytterliga förskräckelse, af lutter förvirring, i den stora dopfunten nedsläppa och dränka den lilla skrikande Elisabeth Rediviva, eller Elva, som hon sedermera, genom en sammandragning sf båda namnen, helt enkelt kallades. Vi veta ej om detta tonljud blef profetiskt, men visst är, att de sannskyldiga elfvorna icke behöft blygas öfver att stå i förvandtskap med denna deras namne, ty lättare, luftigare framsväfva troligen icke deras egna gestalter än hennes i framtiden gjorde det. Mirakulösa ting hafver jag under min långvariga lifsoch tjenstetid esomoftast settn, utlät sig den formlige och rättskaffens prestmannen, då han vid afskedet befann sig ensam med Elisabeth, med lagsens fördömelse och evangelii ljus, hvilka jag genom Herrans allvisa råd varit satt att förkunna, bestreffat och uppväckt mången svår syndares förstockade samvete til bättring och bot — desslikes också förnummit huru Christus verkat i mången utkorad, trogen och benådad själ samt gjort stora under äf