Aftonbladet – 4 november 1847, sida 3

om hans pass vore riktigt, alldenstund B. ansågs vara rymd från Stockholm. Konungens befallningshafvande i Jönköping hade i anledning häraf till öfverståthållareembetet härstädes öfversändt passet, med förfrågan om dess riktighet, hvilken öfverståthållareembetet vitsordade; men imedlertid hade Blomstrand fått qvarstanna i häkte tills öfverståthållareembetets svar hann ankomma. Om det förmenta bedrägeri, som i länsmannens memorial antydes, finnes ingenting vidare upplyst i de hittills producerade handlingarne: af Biomstrands klagoskrift till hr justitiekanslern inhemtas, utom det anförda, blott, att en bonde, Johan Petter Jobannesson i Torp fogdegård, med hvilken Blomstrand haft en transaktion om en skuldsedel, skall hafva genom falsk och obestyrkt angifvelse i någon mån föranledt de mot Blomstrand vidtagna, öfverklagade åtgärderna. — Angående arrestanten Hjelmborgs rymning från länsfängelset natten till den 34 förl. Oktober, har kansliförbör hållits; hvarvid följande blifvit upplyst. Cehen, i hvilken Hjelmborg förvarats, hade kl. !, till 6 på morgonen varit tom, och vid i anledning deraf anställd visitation befanns det, att rymmaren, genom en planka, upprest mot planket till fånggården AM 2, beredt sig tillfälle att komma öfver det yttre planket. Som celldörren var läst, luckan tillsluten, samt fönster, galler och plåt i ful!ständigt skick, ville det synas, som rymmaren kommit ut med vaktbetjeningens vetskap. — En vaktqvinna vid namn Wallin lärer sedermera erkänt sig hafva vVarit medvetande om Hjelmborgs rymning. — I DN Tjenare, som begå mordbrand, för att göra ett otrefligt ställe cbeb-eligt och flyttas till en annan gård Natten emellan d. 4 och ö Mars nedbrann en ladugårdsbyggning, uppförd å en torplägenhet under Fågelmara gård i Östra härad. Torpet låg sflägse och beboddes af ett par drängar, Nils Månsson och Olof Månsson, hvilka för husbondens räknivg der förrättade brukningsarbetet. I samma byggnad bodde äfven en annan jordbrukare, Petter Wieselblad. Denne, som d. 4 Mars kl. omkring half 8 på aftonen hemkommit från marken och dervid förbigått ladan, hvarest cå ej någon eld syntes, förmodade att mordbrand egt rum. Någon spaning på gerningsmannen hade man ej, att börja med. En egen omsiändighet var att hundarne icke låtit höra sig bela aftonen. Den 44 Mars voro förenämnde Ola Månsson och Wieselblad tillsammans ute på arbete. Tal uppstod då om branden. Ola frågade: Kommer den menniskan, som gjort gerningen, lös, om ban blifver gripen? — Nej, genmälte Wieselblad, så vida bevisning finnes att tillgå. — Ja då, sade Ola, skall jag eangifva den, som satt eld på ladan, och det är allt den man minst tror ometn. Efter åtskilliga omsvep förklarade han, att gerningsmannen vore ingen annan än ofvannämnde drängen Nils Månsson. Denne blef härpå hörd öfver argifvelsen. I början nekade han väl, men erkände slutligen, under uppgift likväl, att Ola just varit den, som skulle uppgjort planen till morabranden. Begge drängarne voro nemligen ledsna vid att vistas på det aflägse liggande torpet och ville heldre arbeta framme vid gården. Nu hade Ola sagt, att så skulle Ske, om ladan brändes, ty då kunde inga oxar hållas der. Drängarne skulle då få flytta fram till gården, der Ola förut tjent och der de skulle få mycket roligere. Nils blef nu, liksom Ola, bäktad. Vid ransakningen inför Östra häradsrätt sökte de begge tilltalade likaledes skylla på hvarandra. Nils uppgaf, att dylika samtal om mordbranden, som nyss ar nämndt, ofta egt rum begge de tilltalade emellan. Då de d. 4 Mars f. m. ute å marken voro sysselsatta att bugga gärdslen, så bade äfven ett dylikt samtal komrmit å bane. lof bade derunder yttrat, att han på aftonen skulle tända eld på ladubyggningen. På Nils invändningar svarade Ola: Det är ej svårare än att tända eld på en gärdesgård. Nils yttrade då: Ja, bara det går bra, så är jag nöjd att komma härifrån,. Sednare på af tonen, emellan kl. 9 och 40, sedan ett par ardra personer, som arbetade på torpet och lågo i samma rum med drängarne, gått till hvila, tog Olof från elden på spiseln 2 glöd, med hvilka han utgick för att dermed tända eld på ladubyggraden. Då Nils kort efter äfven utgick, stod Olof utenför på bergkullen och yttrade, att elden slocknat för honom. Härefter ingingo begge och Olof bad då Nils utgå och tända eld på huset. Nils tog från spiseln eu glöd, lade det uti sin trädsko, utgick tillladugårdsbuset och lade glödet under tomtningen, bland gammal halm. Sedan han kort efter åter inkommit och en stund dröjt inne, märkte han eiden hefva fattat i huset. Han uppväckte då folket, kreaturen räddades, men ladugården nedbrann. Sedan hade Olof lofvat Nils ett ballt stop bränvin för det denne fullbordat branden. Olof åter förnekade all deläktighet i brottet. Sedan man ifrågavarande afton lagt sig till bvila och Olof höll på awvt somna, så uppsteg Nils, gick fram till Olof, liksom för att se efter om han sof. Derefter tog Nils glöd från spiseln, lade dem uti sin trädsko och utgick dermed. En stuöd efter det Nils åter kommit in, gick han ut i förstugan och tillkännagaf, att ladan stode i låga. I motsats med Olofs utsago hafva de personer, som ifrågavarande natt lågo meå drängarne i samma rum, uppgifvit, att dessa på qvällen hviskat mycket med hvarandra och ofta tillsammans utgått. Häradsrätten dömde Nils Månsson att medelst halshuggning mista lifset, samt Olof att, för delaklighet i den förres brott, straffas med fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd. Hofrätten har åter dömt Olof att straffas med fyratio par spö. We MM RER ERNA KR SE HER NR m YGER RA ÖR RR RR