Aftonbladet – 4 november 1847, sida 3

1746, skulle kunna bringa frågan till afgörande. Har den historiska sanningen inga anspråk ? Det finnes män, hvilkas minnen ännu i denna stund äro belastade med beskyliningen att hafva b2gått ett lönnmord på Konungen; om deremot, såsom Palludan Mäiler visst vira mycket sannolikt, han fallit för en kula, som ej kunnat komma från ett handgevär, minne det ej kan anses för en pligt att låta företaga en under ökning, som lade de anklagades oskuld i dagen? Och man skulle ej få vindicera en sanning åt historien och möjligen rädda tilläfventyrs oskyldige från en förhatlig misstanka, för det att det ej kunde ske, utan att man vidrörde en afliden Konungs hufvud! Hvilken osmaklig och afgudisk dyrkan åt ett stoft! Är det väl möjligt att Konungens rådgifvare skulle kunna dela den? et är ju icke fråga om stt på något sätt skymfa elier misshandla den aflidne bj-l ens döda kropp. Insän aren är fullt öfvertygad, att ingen af de män, som komme att förrätta undersökningen eller vsra närvarande d-r-id, skulle på minsta sätt fela emot det passande och skickliga vid et sådant tillfälle. Oas Tiiens, då; husmessiga utgjutelse i det a ämn2 h-de2 ringaste gruni eller skäl för sig, så sul:e det vara ewt helve:ån att kirurgen med sin knif saltade; en afliden konungs kropp, att apsthekaren balsamerade den o. s. v. Ena död konung skulle, efter den åsizten, bl.fva ett verktigt Noli me tanrgere. Insändaren hoppas scledes, att Figaros uppgift måtte vara ogrurdad, ch att vår regoring icke låtit verka på sig a! sådant ömskligt pjoller, som dt Tiden i dena fråga framdragit. 4 Om den döde torparen under Hagby gård i Almunge socken, hafva följande handlingar blifvit inlemnad?, med begäran om deras offertliggörande: Till Redaktionen af Aftonbladet! Då tit. utan min vettskap uti dess tidning intagit en af mig till kronofogden, herr landssekreteraren och riddaren Lindgren afgifven rapport om torparen Eric Erssons i Turtorp, under Hagby gård i Almunge socken, dödssätt; så utbeder jag mig, aut med åberopande af bilagde handlingar L:a A. B. och C. dem jag anhåller att tillika med detta anförande måtte uti Aftonbladet intagas, få vederlägga hvad herr förste expeditionssekreteraren F. J. Lorich cm samma rapport andragit. Jag hade tänkt att icke inlåta mig uti något svaromål å ifrågavarande så kallade förklaring; men då ett stillatigande å min sida möjligen kunde föranleda till den tro, att hvad bemälte herr förste expeditionssekreterare uppgifvit är sanning, och att således min rapport skulle innehålla pen lömsk lögn, har jag funnit mig föranlåten att upptaga samma anförande till vederläggning — och sedan den rätttänkande publiken tagit kännedom af berörde handlingar, må den döma, huruvida jag gjort mig skyldig till de omdömen, tit. Lorich om ifrågavarande rapport behagat fälla. Uti denna rapport har jag relaterat, hvad jag vid Iden anställde undersökningen inhämtat; och aut Eric Ersson dött af svält, — derom lärer intet tvifvel uppstå, så länge provincialläkaren herr doktor Sommelii afgifne utlåtande fortfar att vara gällande. Väl har en synnerligt liflig kommunikation den sednare tiden egt rum emellan några af Hagby innevånare och enkan i Turtorp m. fl., — men jag är trygg att dermed litet eller intet kan uträttas, om ock dervid begagnas hvilka bevekelsegrunder som helst. Att Eric Ersson saknat tillräckligt lifsuppehälle, iphämtas dessutom ej mindre af bokbållar Friedzells (tit. Lorichs ombud vid gården) i afskrift bilagde skrifvelse (L:a A.) till herr v. pastor Lundberg, hvilken densamma till mig öfverlemnat för den åtgärd som mig ålåg i afseende å dödsorsaken —, än äfven utaf Almunge sockennåmnds bifogade protokoll (L:a B.) hvilket, utom mycket annat, antyder det af mig uppgifna förhållandet, att Eric Ersson icke skall utfått sin extra arbetsförtjenst. Ehuru herr förste expeditionssekreteraren Lorich uti sin förklaring sökt fästa synnerlig vigt vid det af bonom uppgifnre förhållande, att Eric Ersson skall egt S:ne bäster, 2:ne kor och 5 får inberäknadt tvänne lamb, så tror jag att det åsyftade ändamålet dermed helt och hållet förfaller, då jag äfvenledes med bifogade köpeafhandling (L:a C.) styrker att samma kreatur, tillika med Eric Erssons öfriga egendom samt grödan vid torpet, blifvit afhänd till tit. Lorich, i följd hvaraf Eric Ersson naturligtvis ej kunde densamma till sin nytta använda, ej eler lammen efter de i köpeafhandlingen uppiagne 3:ne tackor. Hade Eric Ersson varit stattorpare, i stället för jordtorpare, är jag fullkomligt öfvertygad derom, att någon hungersnöd för bonom icke inträffat, tystattorparen har de nu framflutne svårare missväxtåren, för det mesta kunnat påräkna samma undernåll som uti den goda tiden —; men så var Käj förhållandet med jordtorparen, hvilken i jorden sådde något — men fick — intet. Slutligen får jag härmed på heder och ära förklara, att ingen person förledt mig till, elier haft del uti oftanämnde rapport, äfvensom jag frånsäger mig besvarandet, af hvad herr förste expeditionssekreteraren Lorich bädanefter om detta ämne än må anföra Birby den 4 November 4846. G. Almqrist. Exp. kronofogde. Litt. A Pastorn ärvördige och vällärde herr Isak Lundberg. Carlberg. O. s. a. Herr Pastor! Såsom Lind i Tysktorp nu på morgonen berättar, att torparen Eric Ersson i Turtorp är påträffad (at ett par qvinnor från Lenna bruk) liggande död i Byttbols hage, så får jag anhålla au han skyndsamligen måtte få begrafvas, i anseende till den nu starkt angripna förvandlingen, så vida ej herr pastorn anser att undersökning om hans död först bör företagas. ee a