Aftonbladet – 4 november 1847, sida 1

HOLMFRUN.) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Detta och flere dylika bref från den alltid lefnadsglada Thorbrg, vittnande om hennes lycka och belåtenhet i sina nya förhållanden med sin man, sig sjelf och hela verlden, kunde dock icke ersätta Elisabeth saknaden af ett förtroligare umgänge, och som hon i allmänhet bade svårt för att fästa och meddela sig, lefde hon på mera främmande fot med sina öfriga bekanta, helst hon nu ibland tyckte sig förmärka ett visst något i derss bemötande, icke bestämdt hvarken tvång eller ömkan, men ändå — hon kunde ej säga hvad som egentligen antydde deras tillvaro — hvilket sårade hennes allt mer inom sig sjelf slu:na känslor och förmådde henne att, tvärt emot uppmaningar och invitationer, draga sig tillbaka från sällskapslifvet, mer än eljest varit händelsen. En verklig glädje tillskyndades henne under dessa förhållanden genom grefve Hjelmeronas hemkomst till fiderneslandet, dit han kallades för att mottaga en betydande post, och dit han återvände lika obesmittad till karakter och seder, men med mingdubblad erfarenhet och verldskännedom, samt en förfining och elegans, ett sätt och ett föredrag, så fullt af behag och omvexling, att sådant icke gerna vinnes utan genom vistandet i främmande länder och blind det, som de ega utmärkt och ypperst. Elisabeths husliga missöden hade dels genom systern, och nu genom nästan alla andra, blif-. vit honom bekanta, och han betraktade den ännu alltid unga och sköna, med så mycken sjelfbeherrskning och värdighet lidande qvinnan, med all den deltagande beundran han ansåg henne så väl förtjena. . Albrecht, som till en början på fullt allvar tycktes vilja hålla sina föresatser och förblifva döf vid alla lockelser, så länge de uttalades öppet och bestämdt, gaf deremot vika när de anslogos ur en annan ton. Du gör förbannadt rätt, efter du råkat komma under toffeln,, sade den ene vännen, y ) Se Det Tjugondetredje Aftonbl. 4 4—19 och 14.