Aftonbladet – 4 november 1847, sida 1

Jag bör und rätta dig cm att jag antsgit Annette till. deja på godset och att boa bitflyttar om nårra dagars, sade han en morgon till sin hustru. Elisabeth könde ett djupt styng i bjertat, men Albrecht märkte ingen förändring i hennes röst, då bon svarade: rUtwom a!t detta i andra fall skulle smärta och förvåna roig, kan jag icke tro att Annette besitter dertill e:forderliga insigter, och Lisz, som innehaft tjensten i minga år, samt skött den både raskt cch väl, Lan ej på nigra grundade skäl skiljas derifrån. xOckså trodde jag du skule förstå, fortsatte majoren, det min mening ej kunde vara att Annette skulle lägga hand vid någoating sådant. Jag har blott uppdragit henne öfverinseen!et öfver mjölkkammurn, hviltet hushållerskan ej medbinner. Hon skulle dock göra det lika väl ru som förr, svarade Elisabeih, om icke denna tillsyn i sednare tider roat mig sjelf. Men jag söger att dn icke arstår di, inföll majorn häftig!, oc3 min vilja är denna gång bestämd.n Förlåt, Albrecht, om äfven min är det,, återtog Elisabeth hofsamt, men fast; — samma dag Annette återflyttar hit, lemnar jag för alltid Öbynäs Majoren studsad; och teg. Dagarmi gingo, men ingen Annette hördes af, och Elisabeth trodde sig åtminstone vara befriad från vidare tal i detta ämne. Hennes förmodan skulle dock ej räcka länge. I början af högsommarn inträdde Albrecht, som hon nu mera utom vid måltidstimmarne sillan såg, helt oförmodadt ena dag i hennes rum, och hans uppsyn visade tydligt, det något ovanligt var å färde. Sedan ban en stund gått oroligt fram och tillbaka, utan att ännu något ord blifvit vexladt, kastade ban sig häftigt ned på en stol och Elisabeth hörde en gnissling, som hade han skurit tänderna. Hvad är det, Albrecht?, frågade hon — du söker mig icke utan stora skäl, och jag är nu mera beredd på allt.n