Aftonbladet – 4 november 1847, sida 1

sparlakanslexorna lära min själ inte vara att narra; med; men tacka vet jag derför att lefva ogift och icke behöfva frukta eller lyda någon annan än sig sjelf och sin egen viljal Mest påkostande skulle det vara för mig att nödgas öfverge mina gamla vänner blott och bart för en qvinnonyck — men jag är också elt barn, när det gäller minnet af kamratskap och fordna tilldragelser. (Den talande hade en gång fåktat vid Albrechts sida och afvärjt ett sabelhugg, som varit nära att kosta den sednare lifvet — en omständighet, hvilken nv, ganska lyckligt för ändamålet, antyddes.) Hvarför vidröra sådant, tillade en annan, då jag är säker det plågar Adlerfels lika mycket som oss att nödgas förneka och försumma dem, med hvilka han förr delade så väl faror som nöjen. Vi böra icke löna hars fordna vänskap med att ådraga honom ledsamhbet för vårt sällskaps och vår tillgifvenhets skull — äldre anspråk få ofta vika för de nya.n Och bur länge det talades, retades, stacks och beklagades af än den ene, än den andre, tredje och fjerde, kom det slutligen derbän, att han en afton lofvade deltaga i ett litet ungkarlsgille. Du kan ju lemna oss när du behagar, — menade bröderne — men var nu treflig en enda gång till — det blir ditt formliga afsked från oss och all lifvets munterhet. Albrecht infann sig och välkomnade; med ett allmänt jubel, upprymdes, skämrade, spelade, drack — och glömde derunder, icke allenast silt beslut att efter en kort stund återvända, utan äfven alla andra. Från denna afton hemföll han på nytt åt onda makter, och Thord, som ansåg sig stå i närmare förhillanden till båda makarna, bemödade sig förgäfves att återhålla Albrecht från nya förvillelser och att dölja de begångna för Elisabeth, till hvilka hon naturligtvis skulle sluta af hans trägna bortovaro samt förstörda utseende och lynne. Sent en qväll, då han hemkommit i det mest förnedrande tillstånd och Elisabeth med lika mycken smärta som fattning sjelf bringat honom till sängs, på det han ej skulle blottställas för