Aftonbladet – 3 november 1847, sida 3

— — Red. har blifvit anmodad införa följande: Till Allmänheten! Då en författare, varm för sitt ämne, som mest lönskar röra och intressera, lyckas han vanligtvis mirst j— ett fullt bjerta har svårt att hitta de rätta orden. Och om detta förhållande redan i allmänhet är illa, så är det så mycket värre, när författaren vågar I uppträda som supplikent. I I Aftonbladet för sistliden fredag lästes en vacker uppmaning af herr kapellpredikanten Piblgardt på Orust, en uppmaning, som säkerligen funnit gensvar hos mången menniskovän. På en aflägsen ö, en j bland de aldra fattigaste i den fattiga skärgården, hafva genom vådlig händelse 40 hustrur förlorat sina män, 22 barn sina fäder. Bebhöfvas till denna olycka några kommentarier? Åck, nej! Men sjelf en dotter af Bohusläns nakna klippor, kan jag ej qväfva hjertats behof att förena sina böner med den röst, som utgått från de armas herde. Blott den, som på rätt nära håll blifvit förtrogen med al den jemmer, allt det djupa elände, som dessa rödslipade berg, dessa yredgade hafsvågor undandölja för den öfriga verlden, blott den fattar i buru otaligt många skepnader eländet här kan kläda sig. Man tänke sig ifrågavarande hustrur, då de i våras med husets sista tillgångsr, men under gladt hopp, utrustade sina män för den långväga färden! Tolf raska karlar gingo ombord på storfiskbåten Friaren, för att af hafvet utpressa den skatt, som mer än någonsin var behöflig för deras lifsuppehälle..... Hvilka varma böner uppsändes ej af de qvarblifvande, när sista segelkluten försvann från deras blickar! Men, ack! hur gick det med hoppet? Det är icke blott hösten, som obarmbhertigt bortsopar denna den fattige skärgårdsboens oftast enda blomma: äfven den leende våren näns stundom afslita den.... En häftig storm kastade Friaren på Jutska refvet — hafsfrun öppnade sin famn, men tyvärr alltför djupt: Friaren blef qvar i den för evigt. Och de tio hustrurna och de tjugutvå barnen, som hvarje dag stodo på den högsta pynten för att invänta den välkända seglaren, de spejade förgäfves. Sorgebudet anlände och stumma och förfärade vandrade de ned, med tåren stelnad utefter likblek kind — — på de ödsliga skärgårdsstränderna klegar man ej högijudt: hafvets sång, cå det sqvalpar mot klyftorna, är den röst som svarar, när orkanen tiger. Endast Gud hör ropen ur de betrycktas hjertan, erdast han ser den stelnade tåren, endast han ger dem mod att ur farfars skinnklädda bibel hemta den tröst, som hela naturen nekar dem. Men nu är hösten kommen — solstrålarne lifva ej mer den uthungrade kroppen — och vintern står snart för dörren .... hvilken vinter! Den eländiga stugan är kall som de dödas boning; barnen inbäddas på hafs-tångens kyliga bädd med slarfvorna efter ett gammalt segel till täcke. De knappa matbitarne komma allt mer och mer på indragningsstat: enkorna och de faderlösa hafva numera ingen som trotsar kölden och isen för att skaffa dem ett kok fisk — till andra lifsförnödenheter, till bröd, till potatis, äga de inga penningar, ingen gällande borgenshjelp. Den lilla kolonien blir allt vålnadslikare. Men hoppet lefver ännu qvar! J, som någon gång låtit er uppmärksamhet dröja vid en och annan målning i-Rosen på Tistel-ön, Pål Värning eller Enslingen på Johannisskäret, låten dessa målningar nu återkallas i ert minne! I samma trakt, der de varelser bo, för hvilka medlidandet härmed anropas, frodades en gång fru Arnmans balsaminer, medan hon sjelf till sina nödställda grannars bjelp skötte sin lilla handel. Här gjorde Pål den erfarenheten, att menniskokärleken var mest hemmastadd bland klipporna i hans älskade skärsår . I detta farvatten seglade Frifararn; i denna rå af verlden hade Fanny Holmer sina lördagsutielningar, och i denna nejd var det, som VestraöNisse, en Herrans fattige, men troende apostel, med itt exempel, sin stilla gudsfruktan lärde tålamod ch undergifvenhet... Må det förlåtss mig att jag ramdrager dessa bilder — men de äro så sammanväfda med den nödens bild, som vu visar sig, att ag ej velat neka dem att tala hvad de kunna. Mången kraftfull, mången ädel, ja mången stor, ehuru obemärkt, handling påträffas hos dessa allvarsamma, aldrig klenmodige öboer. För dem innehålla likväl dylika handlingar ingenting märkligt, .y faran och döden? äro deras förtrogne, kärleken leras behof, Gud deras fasta borg. Huru mycket tarkare skall ej då deras tro blifva, när barmherighetens ombud träder in öfver deras tröskel, när le med undrande, uttrycksfulla blickar fråga: hvarfrån kommer allt detta? och deras hjertan svara: från Herran! De menniskovänner, som vilja i mer eller mindre nån bidraga att bereda de arma en för dem ovan u!qväll och en vinter, fri från hunger och köld, orde lemna sina gåfvor antingen hos hr N. T. Roos vå stadshuskällaren, i hr magister Bagges boklåda på hvilka ställen insamling redan är börjad), eller ck hos undertecknad, som under innevaranda måvad träffas alla förmiddagar från kl. 40 till 4 och ifven emottager bref. Enligt henäget läfta kammar