Aftonbladet – 3 november 1847, sida 2

vilddjur, Elisabeth, utropade han, då jag så outsägligt måste afsky och förakta mig sjeli? ... Det är icke möjligt, ehuru du är en engel i tålamod och godhet — säg att du hatar och fördömer migl Hvarföre talar du så? svarade hon. Gud, som läser i mitt bjerta, ser att jag håller dig kär och skulle ännu skatta mig lycklig från den stund, jag åter kunde tro mig ega ditt fulla förtroende och din kärlek. Ack, Albrecht — gif mig dessa skatter tillbaka, ty då, jag vet det — då blir du åter hvad du varit, hvad han fordrade, för att skänka dig sn välsignelsen . ........ Allt, alit hvad du begär, hvad du will, dyra, älskade Elisabeth, lofvar jag dig att uppfylla — aldrig mer skall du få orsak till sorg eller klagan — ack att du blott kunde glömma det framfarnalb Det gagnar till föga att vidara upprepa dessa afgifna och undfångna löften, hvilka ännu en liten tid dårade Elisabeth med ett svagt hopp, men då de djupaste sorgmånaderna voro väl förbi, kunde Albrecht, under sken af vigtiga affårer, ej längre motstå begäret af en ny resa till hufvudstaden. Följ med, älskade Elisabeth, sade han, jag längtar att visa dig, det jag nu mera kan motstå alla frestelser. Hon tänkte väl att sjelfva resan just bevisade motsatsen härutaf; men då hon icke kunde ändra hans beslut, låtsade han tro hans försäkringar, och båda foro. Thorborg var icke längre Stockholmsbo. Gif: med en af Skånes rikaste magnater, påstod hon sig sjelf vara förvandlad från en yr och pratsam flicka i en förnämt allvarlig och ordkarg landtgrefvinnar. — Du skulle se mig, skrel hon till Elisabeth, och förvånas öfver den bållning och takt, jag utvecklar. De gamla nåderna äro alldeles förbluffade öfver ett sådant förstånd hos en bortskämd Stockholms-dam, ungdomen förtjust — jag misstänker dock: förnämligast i min talang att arrangera vissa små från den tyranniska och mig derföre alltid lika förhatliga etikettemw, emanciperade föter — och