Aftonbladet – 3 november 1847, sida 2

ven för dess undervisning, beslöt hon inackordera det hos den dåvarande skolmästaren vid Bjurhamn, en man, känd lika mycket för stränghet som idoghet och gudsfruktan. Hans qvinnax gaf honom sjelf icke efter, och här uppväxte och utbildades Jobannes till ett arbetsamt och härdadt lif, en trofast, ren och öppen karakter. Blott sällan kunde han under denna tid få se sin bästa, kära mor-friherrinnav — som det gjorde Elisabeths hjerta godt att fortfarande höra bonom kalla sig — men för hvarje gång tyckte hon sig finna nya skäl att värdera läraren och älska sin skyddling. Detta var äfven en tillfredsställelse, hvilken hon så väl behöfde, ty Albrecht, som i början verkligt och häftigt sörjde sitt förlorade barn, återföll snart i sitt förra lättsinniga lefnadssätt, och Annette antog efter sin vördnadsvärda matmoders död en ton, hvilken nogsamt tillkännagaf i hvad förhållande hon siod till den unge husbonden. Hur djupt än detta kränkte och smärtade Elisabeth, var hon dock den, som medlande lade sig emellan, när den till det yttersta uppretade amiralen hufvudstupa ville köra flickan ur huset, och först när detta kunde ske, utan att väcka för stort uppseende, aflägsnades hon derifrån, men fortfor det oaktadt att hålla Albrecht fängslad i sina ovärdiga bojor. Nu inträffade amiralens långvariga sjukdom, hvarunder de skickligaste läkare förgäfves anlitades. Hur Albrecht sista gången var inrest till Stockholm, för att ånyo afberata doktorn — hans med vanligt låttsinne fördröjda återkomst — gubbens död — allt detta hafva vi redan beskrifvit, och skiljdes iust vid de båda olyckliga makarne i det ögonblick, då de knäböjde vid den ädle fosterfadrens jordiska qvarlefvor. Häftigt och lidelsefullt åkallade Albrecht hans förlåtelse, under dået han anklagade sig sjelf. Hans ånger var i detta ögonblick så liflig och djup, att, hade kans karaktersfasthet och styrka svarat deremot, skulle lyckan ännu en gång kunnat uppblomstra i hemmets och huslighetens värnande skygd, men nu brände det blott som solstrålen på hälleberget — utan att mäkta sofra metallen från slagget. Kan da ännu älska och förlåta ett sådant