Aftonbladet – 3 november 1847, sida 1

mål började hängilva sig, som amiralen gaf horom rättighet att lefva och depensera bur han ville. Representera du blott på ett värdigt sätt vårt hus, plägade gubben säga, medel skola icke fattas dig, och ingen kunna yttra att amiral Adle:f.1s höll sin blifvande arfving som en stattagare Vi skola kanske fortsätta vår skildring af de ungas lif, hvilka sålunda fortforo att, som förr de gamle, tillbringa halfva året i Stockholm, utvecklande i dess lysand3 cirklar mycken prakt. Verlden, som alltid är färdig att förlåta, till och med att smickra den rikes fel, blundade godt och skonsamt för Albrechts, hvilken af vänner cch kamrater — täflande med sällsynt ihärdighet om lyckan att vinn2 hans ynnest, i den lofvärda afsigten att lefva och pjuta på hans bekostnad — småningom lät förieda sig att deltaga i alla slag af förströelser. Mer cch mer oroad deröfver ville nu Elisabeth försöka att ömt och allvarligt hejda och varna honom på den väg han börjat beträda, men hennes välde hade redan funnit sina medtäflare, och hon slösade nu förgäfv2s de varmaste böner, de starkaste skäl, på den som hon så kort förut hade kunnat styra med en blick, med ett enda allvarligt ord. Han tycktes visserligen utan missnöje lyssna till hennes tal, men han skämtade i stället öfver hennes pinbillade f:rhågor, hvilkas grundlöshet han när som helst kunde bevisa, genom att afstå från de fruktade nöjena, såvida hon ej sjelf insåge löjligheten af att i hast göra sig till puritan, och derför troigen ej elier på fullt allvar fordrade. uppoffring a något som — icke barnsligt eller fördomsullt betraktadt — man ej gerna kunde fördönar, ra. m. d. hvilket dock ingalunda var i! tånd att nedtysta hennes farhågor. Albrecht, om såg det och hvars hjerta ej ännu kunnat allna fullkomligt, lofvade omsider inskränka ina enskilda förströelser, och aflhöll sig ver-! .eligen för en liten tid från vissa ingenting