Aftonbladet – 3 november 1847, sida 1

HOLMFRUN.) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Hand i hand lågo nu de båda makarna inför honom, hvars blickar så ofta hade med öm tillfredsställelse hvilat på det unga sköna paret i början af deras äktenskap, då allting lofvade sällhet och fröjd. Med förtjusning hade han sedan fått gunga en p.nt af der2s kärlek på sina armar, och i den lilla ättlingens späda drag trott sig upptäcka spår till förfädrens anborna storhet. En lika oväntad som bedröflig händelse bortryckte hastigt det älskliga barnet, men redan förut hade det lyckliga förhållandet inom familjen börjat öfvergå ien dystrare färg. Engeln, försvann ur deras krets, och det var som had2 den husliga. sällbetens genier med henne lyftat vingarna och flytt från Öbynäs. Amiralen fick snart ligga nya sorger till den efter sin goda, milda hustru, hvars betänkligheter i afseende på Albrechts och Elisabeths förbindelse han nu ångrade sig 241 så helt och hållet hafva förkasiat, ty den unga mannens lättsinniga vanor, hvilka dels hans nya förhållanden, dels kärleken till en liten tid hade tyglat, återtogo sedan med fördubblad styrka sitt välde, och härtill kom en ny, för Albrecht dittills obekant passion — han blef spelare. Hvem könner icke något exempel på, huru deana elänliga lidelse uppslukar hvarje annan känsla, huru omsider, när man en gång satt sin välfärd på ett kort eller ett tärningskast, ingenting blir ör heligt att våga, och huru hvarken m:ka, vara; föräldrar eller sjeliva hedern, denna ofia nissförsiådda men allt:d mäktiga impuls i minset för alla öfriga rörelser kårdnadt sinne, kan illbakabålla den olycklige, som både ser och öker förderfvet? Albrecht hade så mycket ättare att tillfredsställa denna böjelse, till hvilken han redan andra vintern efter sitt gifter) Se Det Tjugondetredje Aftonbl. J4 4—412.