Aftonbladet – 3 november 1847, sida 1

det eljest äfven i barnasinnet inplantade begäret till det onda cech olofliga icke funnits till för honom — ty hvarje tanke, hvarje liten handling var ren och älskvärd: kärlek och oskuld det enda som tycktes kunna utveckla sig i hans själ; han växte till och trenne år gingo fram. Bland hans största nöjen var att få springa omkring på sjöstranden och leka med de små glattslipade stenarna, göra båtar med segel och styre af d2 breda, glänsande vassbladen, eller ,mura städer och sloit af den fin2, glittrande sanden. Ipgen såg något farligt häruti, ty ban var beständigt åtföljd f en sköterska cch vattnet dessutom helt grundt der hin plägade få vistas. Om aftnarna sait ban sden i modrens krä, cch förtäljde hvad han sett eller uträttat under dagens lopp. Vet du m:mma, sade han en gång och slog armarna omkring hennes hals — i qväll har j:g någonting att hviska om som du inte får låta någon snnan veta! Gör du inte stora ögon, mån tro? — jag har sett necken.n Hvem har sagt dig att necken fiones, och hur skulle du ha sett honom? frågsde modern. Jo, det har Christine sagt, och ibland om qvällarna kommer han upp ur vattnet och spelar på sin stora guldsträngade harpa, för att tysta små neckbarnen, som annars gråta efter sin mamma. Hon har gått ifrån dem den stygga modern cch vill ej mer komma tillbaka, men när den bedröfvade fadern sätter sig på skäret och spelar, då glömma de henne och börja evänca Am j lInstiva minen VA ronne os so Dr sger IIET ORKA blåst äro de alltid framm2 och när de då leka så att vågorna gå höga, kallas det dyningar, men får necken se någon annan liten gosse eller flicka, som han tycker om, så tar han den med sig hem till de små, och sen får man springa i stora genomskinliga salar, mycket, mv grannare än våra, och plocka F-7 svaret lor i grottorna och -vraller och pere hafvets alla kostliga skat