Aftonbladet – 3 november 1847, sida 1

att tillbringa några veckor i Stockholm. Hui smärtsamt det än bade varit för Elisabeth att nödg:s lemna sitt lilla barn skulle hon icke bafva tvekat att göra det, om hon genom sin närvaro kunnat aflägsna de faror, hvilka skulle omhvärfva Albrecht, men hennes hels2, hvilken alltsedan gossens födelse varit vacklande, tillät icke något ombyte af lefnadssätt, och hon måste följaktligen, med tusen bittra bekymrer i bjertat, stanna homma. Lemnad sålunda helt och hillet it sig sjelf, försummade ms3joren umgänget i de hus, hvilkas anseende och grundsatser fordrade ett aktadt rykte och redbara seder, samt iadrogs småningom i en hvirfvel af lättsinniga sällskaper cch tygellösa nöjen, i hvilken slutligen de flesia bättre föresatser gingo under. Afventyr och så kallade shedersskulder, — i parenthes sagdt, den håuligast ironiska benämningen vi känna — följde hvarandra oafbrutet, och smygande rykten, om än det ena än det andra, nådde, som vanligt, på försåtliga vägar, de hemmavarandes kunskap. Den gamle amiralen brusade dervid upp i eld och lågor, och reste sjelf efter till Stockholm. Det kom till skarpa förklaringar, men Albrecht var glad att genom eftergift och goda löften kunna köpa sig onkelns tillgift och handräckning i bryderiet, hvilket sednare varit nära nog att kosta honom offentskandal. Imedlertid bade nu förtroendet rg vägten blifvit störde, och hur sällan och eniwsssa ömtåliga gäser till den härd, återvända cj uv. de af en eller vare sig hats eller koja, ger I mee annan anisdning någo åno känt sj Sch rädda! 5 nägon gång känt sig frömmande Birnet, som under allt detta fostrades i frid och ro, utgjorde Elisabeths bröst och hopp Den lille Justus var en Blskelig pilt, med sit Jjusa cherubsarlete cch sin änglamildbet. Al Irig hade modern behöft använda ett hårdt ord ill bannor eller varning. Det var som hade