Aftonbladet – 1 november 1847, sida 2

letsdragea. Understödd af kuddar och dynor satt han uppe i sängen. Det var en klar och vacker höstmorgon. Gardinerna utestängde ej längre dagern från det stora rummet med sina durkelgröna väggar och mörka möbler, men den bröt sig derinne med en underlig skiftning. Öfver de gigantiska, tätt utanför fönstren stående lönnarnes breda, gulnade blad, hoppade solstrålarne in i hvarje vinkel och vrå, dallrande än här och än der, alltefter som vinden satte träden, af hvilka de vaggades, i rörelse. De strödde sitt guldstoft öfver den rosiga mattan, lekte en stund på de blanka vapnen, som intogo rummets ena långsida, sprungo derifrån t:ll säcghimmelns förgyllda sirater och breda galoner, från hvilka de slutligen gledo, med en egen öfverjordisk glans, ned öfver den gamles rika, snöhvita lockar. Det var en syn så upphöjd, så förklarad, att när han utsträckte händerna mot de ankommande, böjde sig ovilkorligt allas knän, liksom för att mottaga ett helgons välsignelse. Ea lång och högtidlig tystnad inträdde och tårar darrade i hvarje öga, fuktade mången mörk och skrynklig kind, hvars djupa ärr vittnade om allting annat än veka känslor. Barn! Vänner!, sade ändteligen amiralen med bruten men redig stämma, till de gamle sjömännen, hvilka i sednare tider utbytt segel och skot mot spade och plog — välkomna än en gång att se eder förra anförare löpa i hamn efter öfverståndna mödor. Vi få ej nu som fordomdags landstiga tillsammans, men jag möter er derborta när ni aflöses från den sista vakten, och hoppas stt med de flesta, hvilka här i lifvet på ett eller annat sätt tillhört mig, kunna framträda inför Skaparens tbron för att säga: här är jag Herre med barnen som du mig gifvit hafver. Jag tackar eder alla för trogen tjenst och mycken kärlek — äfven er derute, som jag både ser och hör, ehuru ut