Aftonbladet – 1 november 1847, sida 2

Den döende, hvars sinnenobibeböllo hela :sin skärpa, tyckte sig på en gång förnimma otydliga och dämpade ljud, samt frågade Elisabeth om orsaken. vAck! onkelp, svarade hon, det är en mängd af våra underhafvande, hvilka allt sedan dagningen, då ryktet om onkels fara började sprida sig, nästan belägrat slottets alla ingångar och låta hvarken med godhet eller allvar aflägsna sig bärifrån. Lemna dem tillträde, Elisabeth, så långt utrymmet medger,, svarade gubben, ue hafva alla varit mina barn och böra ej förmenas att än en gång se deras fader., Min bästa, goda onkel, det skulle ju alldeles uttömma de sista krafterna, hvaremot stillhet möjligen kan stärka och uppehålla dem., Gör som jag bedt dig, min dotter... !ro mig, jag känner väl att ögonblicken i alla fall ej äro många och kan ej bättre använda de få som återstå, ty med lifv.ts herre har jag, tackad vare hans nåd, här nere ingen oafslutad räkning mer på mitt samvete. Elisabeth gjorde ej någon vidare invändning och gick att meddela den älskade husbondens sista önskan och tillåtelse åt det sörjande folket, hvilkas oskrymtade rörelse och tacksamhet uttalade sig i ymniga tårar. Jag behöfver viss! icke uppmana er, vänner, till tystnad och stillhet, sade hon, med möda beherrskande sin egen sorg. Er gode herres lif hänger på ett hår och ksn gå under för den minsta tillfällighet. Hon nämnde härefter några af amiralens fordne följeslagare, hvilka jemte henne skulle få inträda till den sjuke, och de öfrige borde stadna i rummen utanför. Alla lofvade att iakttaga den största varsamhet. När Elisabeth öppnade dörrarne till sängkammaren och amiralen varseblef henne, åtföljd af hans gamle kamratern, flög en sällsam blixt af lif och rörelse öfver de redan förkolnande an