Aftonbladet – 1 november 1847, sida 1

det tårar af den djupaste tacksamhet och rörelse fuktade hennes ögon. O att jag kunde visa allt, allt hvad mitt bjerta känner! Tro ej att jag utan det yttersta nödtvång skall i något fall handla emot onkels önskan. Ingenting bör i detta fall kunna förmå dig dertilln, afbröt gubben, låt honom blott aldrig ana att du eger andra tillgångar, än dem han bestämdt känner, och jag är säker, huru han än må hafva slösat med sin förmögenhet, åter-står dock ännu mer än hvad som fallit på de flestas lott, samt fullt tillräckligt för att lefva både väl och utan bekymmer, om han, åtminstone i detta afseende, ville sansa sig medan tider är. Kanske skall min död bringa honom till någon eftertanka och besinning — gifve Gud jag kunde hysa en sådan förhoppning! Hvad lider natten, mitt barn?.... ack, hvad plågans timmar äro linga? Klockan är nyss elt, svarade Elisabeth, kanske får jag läsa högt en stund i den Heliga Skrift ?, Gör det, mitt stackars, mitt ä!skade barn, om du orkar — du vet hur det gläder mig..x Elisabeth läste. De tröstefulla orden strömmede så himmelskt varmt och hugsvalande öfver hennes löppar in i den gamles bjerta, att ban tyckte sis känna hur alla. äfvan da kronna me ss mr sg gg ET ST SY SAKER liga plågorna småningom veko för en högre och underbar kraft. Eit uttryck af salighet och frid lade sig öfver de vördnadsbjudande anletsdragen, ögonen strålade och munnen log, men såg du väl, min läsare, någon gång huru? Har du sultit vid någon dödsbädd och sett den med verlden och sig sielf försonade lefnadsträtte leende? Du har ofta sett glädjens, kanske äfren hämndens, hånets, vansinnets ... men har något så anslagit din känsla, så fistat sig i ditt minne som denna förklarade blick, denna lycksaliga fröjd, hvilken möter dig, från en sann oeh döende kristens slocknande ögon och vissnade läppar — eller tror du icke att åsynen deraf skulle