Aftonbladet – 1 november 1847, sida 1

mycket det än kostar mig sjelf, att nödgas erkänna detta som sanning? Och dock, min älskade onkel, anser jag mig genom hedern och de löften jag en gång svurit, lika heligt bunden, så länge ban ännu fordrar det — och jag fördrager långt heldre mitt nuvarande lidande än tanken att jag, föratt skona mig sjelf, fattade ett beslut, hvarigenom jag kanske förstörde sista möjligheten till Albrechts räddning — ty måhända skulle ännu mitt tålamod och min undergifvenhet kunna beveka och återföra honom på en bättre väg. Vi kunde ej skiljas utan uppseende och offentlighet. Hans fel, nu kända af ett jemförelsevis inskränkt antal, skulle då komma att vinna en bedröflig ryktbarhet, i detsamma de till en viss grad stämplades som brott. Hen ryggar tillbaka för öppen skymf och vanära — skulle ban blottställas derför, nödgas veta sig objelpligt förlorad i allmänna omdömet — då onkel — jag ryser för alt uttala, för alt ers tänka mig följderna derutaf! Nej, nej! jag skall, jag måste, äfven med uppoffring af hvsrje utsigt till ezci lugn, för dessa och kommande dagar, uthärda och underkasta mig allt, fullt ersatt, Om j8g derigenom lyckades att åtminstone afvärja ett ännu SlÖTTe Säg Gud gifve dig blott styrka, Elisabeth! Jag kan hvarken fördöma eller gilla din envishet, endast bittert beklaga min kortsynta och fåvitska önskan 1 afseende på detta olycksbringande giliermål, Det är en sorg, som följer mig i grafven, elt ondt som icke kan godtgöras — och hvad hjelper då min vanmäktiga klagan?.... Göm nu åter din lilla skatt, mitt barn — här på semma ställe — tills du behöfver anlita den — jag vet du ej skall göra det förrän alla andra utvögar tryta.... och hör du, HElisabetb, aldrig för honom — jag ålägger — jag ber dig derom .... pDyre, dyre onkel, svarade Elisabeth, under