Aftonbladet – 1 november 1847, sida 1

HOLMF RUN.) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Det är natt och lampan sprider ett dyster flämtande sken kring ett stort rum, hvars mörk: gardiner är) tätt sammandragna, både för de höga fönstren och den på en upphöjning stå ende sängen, bakom hvars hufvudgärd ett frun timmer sitter lutad mot kuddarne i en hvil stol. Vi hafva svårt att igenkänna denn: hopfallna gestalt. De stora, djupt liggande med en mörkblå ring omgifna ögonen, de af tärda, fast ännu unga anletsdragen, de fina, nä stan genomskinligt magra händerna, tryckta mo! bröstet, så hårdt som ville de försöka att qvåfv: en då och då frambrytande suck — allt tala om härjande sjukdom eller djupa själslidanden det förra så ofta en följd af de sednare. En dödlik stillhet herrskade i detta rum Slutligen veko, med en sakta rörelse, sängens omhägen åt sidan, och en matt stämma hördes fråga: ;Slumrar du, barn? är ban återkommen?) Nej, onkel, intetdera! svarade fruntimret uppstigande, xmen Albrecht kan ej dröja läng — i morgon åtminstone... . pDet är brals återtog den sängliggande, plå honom vara En ny tystnad inträdde. Efter en stund afbröt han den ånyo. Kan du för: låta mig dina olyckor, Elisabeth? svara upp: riktigt ! Goda, älskade onkel, tala ej sål bad bor ömt och böjde sig ned öfver den feberheta hand, som krampaktigt omslöt henne — ,det var ju min egen fria vilja, min egen böjelse jag följde, och om Albrecht ej var eller blef den vi alla trodde, icke bör min onkel, som med faderskärlek blott afsåg min sällhet, kunna göra sig någon förebråelse deröfver. Dessutom — Se Det Tjugondetredje Aftonbl. M 4—14.