Aftonbladet – 1 november 1847, sida 1

Min Gud, onkel, hvilken skatt! utropade ovilkorligt Elisabeth — det är ju idel guld och dyrbarheter I Jag hoppas, mitt älskade barn, den är tillräcklig att i alla händelser betrygga dig för brist och nöd i framtiden, och skall kanske snart vara det enda som återstår af alla de rikedomar jag samlat. Ack, Elisabeth! icke trodde jag att de, så hastigt och på detta sätt, skulle förskingras, utan alt lända till allmänt och enskildt gagn, eller den försköning och glädje af lifvet, som jag alltid åsyftat och värderat. Det är hårdt att tänka derpå, och hade jag icke dårat mig med falska förhoppningar, ända till min ålders kraft var för bruten att vidtaga de stora förändringar, som erfordrats i mina ty värr förbastade oinskränktal dispositioner, så hade kanske något stått att bjelpa — men nu är allt försent; det enda jag kan göra är att skänka dig dessa medel, som en god aning troligen kommit mig att hålla hemliga. Det är, utom de dyrbara minnen jag erhållit af furstar och andra utmärkta personer, med hvilka j2g varit i beröring och som hedrat mig med vänskap och förtrdende — utländska myntsorter, till ett värde, hvars belopp du finner på en vidfogad förteckning, tillräckligt att bereda dig ett oberoende lif. Oberoende — stackars barn! det ordet får ej användas i ett sådant förb3i:ande. Gifve Gud att du vore det! Säg mig än en gång, Elisabeth! skulle du aldrig kunna beveka dig till dei steg jag föreslagit?n Aldrig, dyra, vördade onkel, så framt ej Albrecht sjen Yrkar derpå, och ban förklarade ju bestämdt att det icke 5kxu!!8 sken Men kan du uppgifva mig ett enda nöjakligt skäl, att så hårdnackadt intill döden låta pina, plåga och förderfva sig af en vanbörding, som hvarken förtjenar tillgift eller skonsamhet, långt mindre ömhet cch uppoffring — som icke ilskar dig eller skulle görja din förlust — hur