Ta Pe FI 37-55 SS -35 ÖS, De 22:e Pa mm Pr ros Ej: Ar 2 Bl. . EL: or Bl: : S3 Slo TT. TS IS 3 (C) es nl OS S nd Öl NN en or La Id fö c k 5 (5 es rel oc Be bed Sno S Sa SNR CN a kr DJ 5 re bed tl RN S 3 S) OA RS a SINN NN ja Re SS (34 SS ja SS a S SJ SI AahR (SS) ot NN RS a s mm a oc Ja mee SS 5 a Co Sd . SS LSJ ja Son I B Kil S än 19 1S SN HR R TNK Dy s NER S Li 5) be 20 oc RN bon SS ad Nn OR Sa År SNS (CJ mm RR SS SS bed OA än S mm mö ee EE N Obs. Bland de för brott angifna under de sista fyra åren äro äfven upptagna transportfångar, men hvaraf en del torde vara lösdrifvare och pionierer. Afvenså utvisar siffran icke med visshet de särskilda arresterade personernas antal, emedan t. ex. en fånge under årets lopp kunnat blifva arresterad, utsläppt, men ånyo gripen och då erhållit ett nyti nummer. De fängslades antal står således i ingen proportion till brottens cch brottslingarnes, efter hvilket slags tabell man må räkna dessa, äfven dem, som utvisa den högsta numerären, ty när samteliga förbrytelsernas antal, deribland inberäknade öfverträdelser af polisoch disciplinärstadganden, år 4833 voro 22,458 och år 1844 52420, således förhöjningen icke är 350 procent, är förhöjningen af fångantalet 400 procent. Vi ha sett, att de verkliga brotten ej på tio år ökats med mer än ungefär 30 procent, och likväl äro fångarne fördubblade, ja, om man ser på de för brott angifnas eller sakfäldas, ännu vida mer. Och likväl hafva de bysatta minskats. Betraktar man ett annat förhållande, så bir disproportionen ännu märkbarare: de för urbota eller gröfre brott sakfälde voro under loppet af åren 1842 och 1844 följande: 3,029, 5,074, 4,592. De ha således minskats under det arresteringarne ökats. I Stockholm, der arresteringssjukan allravärst grasserat, var förhållandet följande: 4849. 41843. 1844. Sakfälda för urbota broit 774. 695. 484. Arresterade . . . . . 5,577. 5,041. 6,597. Således hafva arresteringarna ökats i samma mån som de gröfre brotten minskats, hvilka dock egentligen borde vålla dem, och rimligen äro de enda, som rättfärdiga dem. Det gifves likväl en sak, som borde särskildt bidragit till deras minskande, nemligen Kämnersrätternas sammanslående. Innan detta skedde, d. v. s. år 4840, och då ovissheten om till hvilken rätts jurisdiktion en anklagad hörde, sådana skickades från den enå-till den andra till ransaknings undergående, var fingantalet för dessa rätters räkning i medeltal 444 i månaden, men ir 4844 bade det nedgått till 72. Under samma tid hade deremot polisfångarne ökats med ungefär 1000 om året. Af allt detta torde man finna, det suppositionen att dessa lättsinniga arresteringar väsentligt bidragit till brottslighetens förökande icke saknat sin grund, i synnerhet när men erinrar sig hvilka läror ransakningsfången inbemtar i urresten, hvilken nedslående känsla medvetandet att ha varit fänge måste väcka hos honom, och för hvad förskt och misstankar det biottställer honom bland kamrater, omgifoingar och bekanta. Jag kommer likväl nu till den omedelbarast verkande anledningen till fångarnas och brottens örökning. Innen j:g anför den, måste jag likväl bedja, att man icke måtte anse mina ord varken för ett gyckel, för en smädelse eller n paradox, De äro ingendera. De äro en sanning, af mig ogerna yttrad, men som det är omöjligt att återbålla, när man företager det orgliga ämnet till behandling. Denna anledning heter: Fångvården har alltför mycket blifvit ett föremål för regeringens och auktoriteternas uppmärksamhet och handläggning ). ) Den sats, förf. bär framställt, kunne vi ej anse för annat än en obetänkt och vådlig paradox, om man skulle taga den efter orden; ty den innefattar i och med detsamma en fördömelse af en omsorg, som rent af tillhör mensklighetens pligter. Förf. har dock sedermera genom sin framställning lemnat tillfälle att se, hvad han egentligen menar darmad Daga so