nästan förtv.flad, men då sagan, ej tillåter några episoder, måste vi endast hålla oss vid det som har sammanhang med dess hufvudpersoner. Elisabeth, hvars lynne under allt bibehöll en lugn och aktgifvande anda, märkte icke utan ett ovilkorligt bekymmer för framtiden, den bäftighet eller snarare sagdt passion, fsom Albrecht lade i känslor, tycken, förströelser och tidsfördeif, med ett ord, i allt som förekom eller sjelfmant erbjöd sig. Allt skulle tillfredsställas, allt skulle njutas. Det var ett oupphörligt jagande efter ombyte och nöjen, hvilket uttröttade, och slutligen började plåga Elisabeth. Vet dv, min vän, sade hon en dag, och blickade med öm oro in i hans öga, jag skulle finna mig lika lycklig, utan all denna prakt, dessa eviga förströelser — jag skulle till och med föredraga ett indragnare lefnadssätt. Säg icke så, min gudomliga Elisabeth, svarade Albrecht och slöt benne i.sina armar, Du får icke beröfva mig glädjen satt. se hela verlden för dina fötter och veta, att du dock lefver för mig allena. Tror du att jag utan dig nu skulle sätta värde på alla. dessa nöjen? Har du satt eller bört mig sakna dem, dessa tvenne åren som jag-tillbringat nästin oafbrate: derute på Öbynäs? Nej, men ju mera vi här skatta åt fåfängan och roa oss, ju större njutning skola vi sedan känna i vårt landtliga paradis, af att endast få tillhöra kärleken och os: sjelfva.n Hvad skuile bon invända mot sådana argumenter? och likväl begick hon ett fel, genom sin tystnad och eftergift för Albrechts vilja. Mången ung hustru begår det samma, af fruktan att genom förnyade anmärkningar utledsna eller rent af förlora sin mans tillgifvenhet; och när hon slutligen ej längre tycker sig kunna återhålla dem, är kärlekens välde kanske redan brutet — hon retar i stället att förbättra och