er falla i detsamma åskstrålen splittrade den stora kastenien här bredvid. Befarande någon olycka, klättrade jag uppför pelren, och ber er förlita om j:g genom min oidiga fruktan skrämt er sjelf.n Ne, bästa grefve, jag tackar er, men — måste likväl bedja er gå Tiden och, bon kastade en hastig blick på sin nattdrägt, i det hon drog sbawlen tätare omkring den hvita klädningen; med ett ord, allt är olämpligt för vårt möte. Nej, för Guds skull, ropade Elisabeih, då hon såg honom färdig att ånyo kasta sig öfver balustraden, icke der, jag skall visa er genom korridoren.n Det behöfs ej; lofva blott att ni förlåter min djerfhet! Jag känner mig så lycklig öfver att se er oskadi, tillade han leende, att det är som bures jag af vingar I detsamma halkade ban lätt och-smidigt at-! för på den äfventyrliga banan. Elisabeth lut.de sig fram och såg honom försvinna i peristilen, samt drog sig derefter sjelf in i sina rum, emedan regnet nu började falla i strömmar; men småningom saktades ovädret och kl. 6 strålade morgonsolen ren och klar, som hade ingenting förefellit. Vid frukostbordet hade hv:r och en sin lill: historia att förtälja om sömnlöshet och förskräckelse, eller tvärtom; men öf:er grefve Thords ech Elisabeth; äfventyr, hvsrataf ingendera gjorde någon hemlighet, bl.f dock mest både pratsdt ech skömtadr Äfven Albrecht) skrattade der men de biuua öge dock emellan tens himmel, ehuru ingen gaf akt derpå. i ,Lita ej för mycke! på majorens artighots, hviskade bon till brodern; och undvik Elisabeth, tro mig, han är svarisjuk som cn mohr. Äfven detlo svarade h:n med ett nistan