Aftonbladet – 30 oktober 1847, sida 1

är ett falskt påstående, alt öfverlägsenhet ovilkorligt måste uppväcka afund. Detta är blott då händelsen, när den uppträder med anspråk och stolthet. Ingen har lättare att förvärfva sina medmenniskors kärlek, än just den öfverlägsne, om han använder sina gåfvor att så till sägandes bryta guld, äfven ur andras till och med sjelfva enfaldens hjertan — att upplyfta sina likar, i stället att förifrycka dem. Utan att känna en förödmjukande blygsel öfver sin egen ringhet, lemna de då ostridigt och med glädje företrädet åt den, som både så ädelmodigt och så rättvist förtjenar det. En innerlig ömhet och samdrägt tycktes vara rådande mellan honom och dea till lynnet så helt och hållet motsatta systern, och tisabetb, som hvarken haft eller hade nigra syskon, kunde ej utan saknad tänka på lyckan af alt ega en sådan bror. Nå, hvad tyckes dig? hviskade Thorborg i hennes öra; har jag sagt ett ord för mycket till den der figurens beröm? Jag trodde alltid att ni skulle behaga hvarandra, och så länge har nu äfven ert första samtal räckt, att skön Albrecht, som under tiden hade den godheten att låta sysselsätta sig med min obetydliga person, skenbarligen började bli bet om öronen, efter han kunde tillåta sig en sådan oartighet, som att föreslå, det vi skulle förena oss med er om en gemensam konversation., Din bror utöfvar verkligen despotiskt sin makt öfver andrav, svarade Elisaletb. Han ordentligt tvingar hvar och en att från första ögonblicket beundra sig. Men kom, Thorborg! jag vill med dig göra ett slag genom parken före supten. Flockar af lätta rödgula skyar hade hela dagen visat sig på himmelen, hvilken mot aftonen öfverdrogs af tjocka åsklika moln. Luften kändes tung och dof, ingen enda vindpust andades genom rymden — det var som stode hela skapelsen lyssnande efter hvad som komma skulle — och likväl darrade trädens löf, rörde sig blommans stängel ... var det af någon stilla fruktan, eller — måhända — för flägten från en engels vinge? .