Aftonbladet – 29 oktober 1847, sida 3

man fångantalet, d. v. s. de på fästningar och kronoarbetsinrättningar dels för lifstid, dels för vissa år, dömda personer, så voro de under de sista 40 åren: J91StU01I RIO SILJÄLIGIOJ pw9p IL BSSTA 20 POS vd 2095 8095 07CG FILT TB5S VLLG LI6G KLFG 6905 7903 1919muord vo 0087 ZerT CET S907 6YGS 6YBE 6990 OFSS 083S 993c Ie3urj EWUVINg c68T 668F C8ZT TOZLP 8S9T SLIT öTYT S9ST TOGT GGTT TP8L ETST CfSI ITS Ofgl 6E8T SEGT Les 963 GEST Häraf ser man att de verkliga förbrytarena, d. v. s. de till fängelse för lifstid eller på vissa år dömda, under dessa år ökats med ungefär 70 om året, eller med något mer än 3590 procent, och att bela fångantalet, korrektionisterna deri inberäknade, ökats med några och trettio procent. Jag bar ingen uppgift på förhållandet vid 4846 års slut, då, enligt br Cederschiölds försäkran, fångantalet skall vara 50 proc. större, än det var 48535, och skulle varit ännu b-tydligare, om icke under loppet af 4843 och 1846, omkring 300 försvarslösa mer än vanligt blfvit på fri fot ställde till följd af kronoarbetskorpsens uppsättning och de egentliga strafffångarne ökats med 87 proc. mer, än vid slutet af år 18335. De måste således nu vara wer än 2000, och hela fångantalet 4800. Detta är, enligt hvad man heft tillfälle att se af ofvanstående komparativa tabell, visserligen en något större progression än vanligt, men likväl ej omöjlig, och en följd af tillfälliga orsaker, såsom de felslagna årsvexterna i några provinser, ty sådana orsaker verka betydligt på tillvexten af brott och försvarslöshet. Se 1. ex. stöldernas mängd 4838 och 1842. — De dömde fingarnes tillvext är således något större än brottens, men sådant torde förklaras deraf, att, om jag icke misstager mig, det i sednare åren blifvit mera bruklist än förr, att döma gröfre förbrytare till lifstidsfängelse. Om en sådan t. ex. inkommer på fästningen vid några och 20 års ålder och der tillbringar 30 å 40 år, binner denna gamla stam icke utdö i proportion mot de nya telningarna, och mängden af fångar vexer således mer, än produkten af brotten tyckes böra föranleda. Af det ofvanstående bkefinnes det då, att brottsligheten och fångantalet verkligen ökats. men dock ej i större skala, än att, om intet annat qvalificerades till brott, än hvad som efter naturlig och, man kan väl tillägga: äfven efter allmän lag, är det, och om inga andra fingar funnes än verkliga förbrytare, skulle brottslingarnes antal, i proportion till folkmängden, förhålla sig som 4 till 4000 och fångarnes som 4 till 4700. Jag vet inga. källor till inhemtiande af kunskapen om förhållandet före de offentliga tabeilernas författande: men tio år dessförinnan, eller i November 41820, besökte jag Stockholms fänge!ser och meddelzde derom i Allmänna Journalen för December månad s. å. en berättelse, hvarur jag hemtar följande uppgilter: N I Smedjegårdshäktet funnos då endast 63 fångar, men vanliga antalet var 400, och året förut hade det varit ända till 4350. Under Rådhuset voro 40, men der hade ibland varit nära 400; på Kastenhoff 24, men stundom 46; på Stadshuset 46; dess maximum kunde jg ej erfara, men antager det suppositionsvis till 25; på Spinnhuset voro 380 fångar, men de hade förra året varit 480. Sammenlägger man nu minimum och maximum af fångantalet i bufvudstaden, så finner man det förra 523, och det sednare 795. I br af Forssells statistik uppgifves fångantalet år 1844 inom Stockkolm sålunda: Stadens fängelser . . . . 340. Smedjegården ...... 76. Korrektionister (fångar?) på Södra och Norra Korrektiorshusen . . . 681. Summa 4,097. Om man härifrån afdrager hela korrektionistbefolkningen på Långholmen, som dels icke, dels blott till en ringa del, existerade 4820,