Aftonbladet – 29 oktober 1847, sida 2

Nordtyska sångförbundet, som var utsatt att bållas i Kiel nästa år, icke der får äga rum. Man får icke ens ssmmankomma för att sjunga. — Det synes tydligen, att utgången af de sista Stortihingsvalen i Norge gått ganska djupt i magen på den reaktionära pressen. Det ingalunda obetydliga antal, som deklamerat mot en representationsreform på demokratisk grund, hade tydligen hoppats, att representantvalen i Norge skulle slå ut till fördel för deras vanliga fraser om bonderegementet m. m., och i förlitande härpå hade de redan spådomsvis anticiperat och dragit vexel på ett sådant resultat. Då man anfört det faktum, att Storthingen aldrig hittills, med undantag af en enda gång, visat någon egentlig öfvervigt för bondeklassen, och på den grund jäfvat deras farhågor, hafva de svarat: ja! vänta baral så få vi välse, att valen till nästa Storthing komma att bestå af bara bönder! Det är alldeles samma språk, som angående demokratien i Förenta Staterna: det kan väl ej nekas, att allt der gått bra hittills; att demokratien både i dessa stater och i Norge visat resultater af ett framskridande och en tillfredsstallelse hos folket med statsskicket, som de aristokratiskt monarkiska sambällena icke på långt när i samma grad kunna uppvisa; men allt d.t der kan icke, ja! det får icke, meaa de, hålla ihop i längden. Det var derföre begripligt, att det nu vunna resultatet skulle utgöra en ytterligare svår dekonfityr för alla dem, som hvilat vid så beskaffade framtidsförhoppningar. Mer, den som icke är rådlös, det är den redlige medborgaren och trogne undersåten i Svenska Minerva. Han har nu ganska sinnrikt hittat på en annan ryslig belägenhet, hvari Norge befinner sig g-nom hvad som nu inträffat, nemligen att det icke har andra alternativer, än å ena sidan ett okunnigt bondevälde i representationen och å den andra ett för sina in,tressen verksamt embetsmannaoch löntagarepvälde. Ochp, tillägges det, pifrån dessa alierpnativer kommer Aftonbladet omöjligen. De väro båda två onda ting, emellan hvilka Norrmännen kunna välja; men ett af dem måste de nödvändigt dragas med. Vi beklaga Norrmännen i det stycket rätt mycket, men att göra försöket att införa samma anda i Sverige oech blottställa oss för enahanda alternativer, derföre böra vi sannerligen akta oss! Deras ,cke afundsvärda ställning bör vara oss en uppmaning, att vid vår representationsreform ställa pså klokt till, att vi undvika begge alternati,vernar, Öc. Der ha vi gåtan löst. Det syntes sannerligen förskräckende häromdagen, då den redlige underrättade oss om den grymma ställning, hvari svenska regeringen då fann sig inklämd emellan ett par alerna:iver,, och när nu de norska alternativerna kommo till, så blir det riktigt fasligt; men blott man, såsom Minerva nu säger, ställer det så, att man undviker båda del:rne i representationen, eller så, att hvarken bönder eller emb-tsmän dit inkomma, och framförallt om man följer en föregående varning af den redlige,, att icke släppa dit skrämare och bränvinsbrännare,, så går allt bra. Det allrabästa vore utan tvifvel att få bara hvalfiskar till riksdagsmän.