Aftonbladet – 29 oktober 1847, sida 1

HOLMFRUN) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Naturligtvis hade man genast, efter inhändi sandet af den bedröfliga underrättelsen, åter vändt till Öbynäs, och nu ansåg Albrecht rätt: tiden vara inne, att mindre oförtäckt fullfölj sina eröfringsplaner. Utan att vara hvad ma: kallar ef:erhängsen, sökte han alla passand tillfällen att bålla Elisabeth sällskap, och visst så väl att välja de ämnen, hvilka kunde rör eller förströ hennes sinnen, lade så mycke srannlagenhet och deltzgande i sjelfva sin tyst nad, att hon icke varit qvinna, om henne bjerta förblifvit känslolöst derför. Men son let ofta händer, att man fastnar i sin eger nara, gick det äfven här, och Albrecht måst .emligen snart tillstå för sig sjelf, att han e var så helt och hållet likgiltig för sin skön: usins bevågenhet, som han i början förestälde ig. Låt äfven ödet sätta tvänne unga perso ner tillsammans för en lingee tid, begåfva dem med aldrig så litet känsla och fantasi, låt va han och det dagliga umgänget hafva alstrat er viss förtrolighet, och ur förtroligheten skall de snart växa varmare rörelser, uppstå ett förhål lande, som sedan kan väcka mångens, någor sång till och med deras ezen förvåning, oc! som troligen aldrig egt rum under mindre be sränsade omständigheter: Retad fåfänga hade agt grunden till Albrechts begär att vinna E lisabeths bjerta; intresse och erkänsla, å henne: sida först uppväckte af hans vänskap och del tagande för hennes barndoms älskade, och se: lermera, efter det personliga sammanträffandet ifvade och bibehållne, nästan emot hennes bättre vetande eller instinktlika ingifvels2 — om vi här få begagna oss af sådana uttryck — hade inledt eller förberedt möjligbeten af et närmande mellan två så olika lynnen och karakterer. Huruvida en förbindelse, ledande sit arsprung från sådana elementer, någonsin kar blifva lycklig eller -till sitt inre väsende beståndande, är en fråga, som vi ej tilltro oss at! ) Se Det Tjugondetredje Aftonbl. J4 A—9.