Albrecht — svara, svara blott på min fråga: Har jag igenom något förvållande ådragit mig ditt misshag — eller hvarföre vänder du dig bort, hvarföre vill du ej höra mig? Firlåt, Albrecht,, sade omsider Elisabeth, med en blick, hvars på en gång varma och nästan ångerfulla uttryck egde en obeskriflig Jjufhet; jag vill säga dig allt, och hvarken förneka att du sedan länge egt min innerliga tillgifvenhet eller dölja hvad som i detta ögonblick föregick ivom mig. Du må sjelf döma öfver dess befogenhet eller icke.n Och nu berättade hon både sin dröm före Albrechts ankomst, samt vidare, utan alla omsvep, hvad verkan den utöfvat och egt öfver hennes inbillning. Jag vet, så slutade hon, det orätta och dåraktiga utaf att fästa sig vid sådant, och dock måste vi medgifva, att det alltid ligger något oförklarligt och hemskt i dylika fantssiloster. Det är sannt, svarade Albrecht, och änru besynnerligare att de ofta icke sakna en viss grund. Jag ser det förvånar dig att höra mig tala så, men jag bör ej vara mindre upprigtig in du, och vill snarare kalla din syn under sömnen för uppenbarelse än dröm, ty sådan — : jag måste till min eviga skam erkänna det — som jag då visade mig, färdig att hånandeneddraga dig i en afgrund, har mången sett och hemfallit mig i verkligheten. Nej, rys ej så, hulda Elisabeth! Slut ej ditt kyska öra för en syndares bigt, som från det ögonblick han verkligt lärde känna och, hvad som är detsamma, ilska och värdera dig, beslöt att för alltid omvända och bättra sig. Endast dina ovanliga och idla egenskaper var det törbehållet att förvandla mitt förra lättsinnei den högre och renare känsla, som nu, med aldrig anad styrka, brinner i mitt bröst; men jag erfar ett oemotståndligt behof att lätta mitt samvete från allt hvad som trycker det. Du skall sedan öfvertygas om, och icke försmå min ånger — du skall helga mitt hjerta — du skall ingjuta nytt if i min själ — jag vill förnedra mig för att ff dig blifva upplyftad. — Ack Elisabeth! hör len svåraste af alla mina bekännelser — här,