Aftonbladet – 29 oktober 1847, sida 1

som: kommer för att bönfalla om tillåtelse att Jhålla min vanliga föreläsning här uppe i afton, emedan kusin troligen finner det trefligast i sina egna rum, då onkel och tant ej äro hemma.n Välkommen! sade Elisabeth, uppspringande, under det en hastig rodnad purprade hennes hinder. vÄr boken med?, i Nej, ty jag hoppades få fortsätta denna lektyrs, genmälte Albrecht, pekande på hennes egen bok, neller — tillade han saktare — för att tillstå rena sanningen, kom jag ej så egentligen hit för att läsa. Goda, bästa, söta Elisabeth, skicka bort Christine — jag ber derom,! och det är ju så lätt ... Icke nu, icke än, men sedan — går hon! ändå, svarade Elisabeth förvirrad — jag kan: det ej.n l Maa satte sig. Läsningen började, men — vi nölgas bekänna det — till så ringa uppbyggelse både å ena och andra sidan, att det ofelbart hade gjort dea stackars författaren ursinnig, i fall det kommit till hans kunskap, hvilket lyckligtvis aldrig inträffade. Ow en timma beredde sig Christine att lemna rummet, och knappast var hon utom dörrn, förrän Albrecht slog ihop boken, hjertligt utbristande: I Ändtligen, Gud ske tack och pris! äro vi då cnsamma — men nu, men nu har Jag också tusen saker att säga — när j:g ej behöfver frukta något afbrott — visste jag blott... han tystnade. pElisabeth!. återtog han, blott ett enda uppmuntrande ord! — blott en blick! — det är nog för den som älskar och, — han ville fatta hennes band, men studsade för, den häftighet, hvarmed hon drog sig tillbaka, och den dödliga blekhet, som spridde sig öfver hennes anletsdrag, under det hon med fasa hördes hvi-: ska: ;drömmen — varningen — 0 Gudl! Har jag genom min olycksaliga och otyglade häftighet skrämt eller förtörnat min — nej, nej, det förhatliga, fremmande ordet kusin vill ej längre gå öfver mina läppar, och nu vågade jag ej omedelbart tillägga Elisabeth, — utbrast I I