Aftonbladet – 29 oktober 1847, sida 1

afgöra — kunne blott bestämdt försikra, at den känsla Elisabeth byste för Albrecht, var långt ifrån densamma, barnsligt fromma och svärmande, som tillhört Axel, och hvilken a! ingea auwnan kunde ut!tplånas eller förändras; denna åtskilnad tystade ock hennes farhågor i afseende på sitt bjertas tillstånd, och hon hade knappast anat en fiende till sitt lugn, då han framstod med öppet vizir och hon redan befann sig i hans våld. Hösten hade åter abdikerat sin ärfda thron till den store våldskräktaren Vintern, som, lik verldens grymmaste tyranner, visar sig strålande och glad, ju mer död och förderf hin kan åstadkomma. Menniskorna pläga då sluta sig närmare tillsamman, manade måhända af ett gemensamt behof att bistå och uppmuntra hvarandra mot den allmänna förtryckaren, och kanske ingås och afslutas de flesta förbindelser just under den årstid, som står i fullkomlig motsats till allt hvad ömt och Jjuft månde heta Medlemmarna af den lilla familjen på Öbynäs, hvilka, i anseende till sorgen, icke eller denna vinter kunde tänka på någon Stockholmssejour, inställd äfvep den föregående af åtskilliga orsaker, lefde nästan helt och hållet för sig sjelfva, och efter hand syntes allting bebåda uppfyllandet af amiralens ifrigaste önskan, hvilket han dock sorgfälligt undvek att låtsa förstå eller märka, väl vetande att oförsigtiga ord eller anspelningar kunna omintetgöra de bista förhoppningar, så i detta som andra fall. Albrechts och Elisabeth; känslor fingo sålunda helt ostördt bilda och utveckla sig, samt nådde slutligen den punkt, att ena förklaring ej längre kunde uteblifva. Amirslens voro en dag bjudna på fadderskap hos någon af grannarna, och frampå aftonen hörde Elisabeth, som icke lemnade sina rum, en sakta knackning på dörra till förmaket, der kammarjungfrun arbetade. Sjelf hvilade hon på kabinettssoffan med ögonen fästade i en bok, hvars blad dock aldrig blefvo vända. Öppna Christine! Hvem är det? ropade Elisabeth. pJag, min nådiga kusin, svarade Albrecht,