Aftonbladet – 28 oktober 1847, sida 2

men jag plågas ordentligt af alla dessa ständigt återkommande prof på Albrechtso — hor hejdade sig och tillade rodnande: artighet, så linge ej kusin vill erkänna dem. Jag kar. ty värr, icke göra mer än betyga min oskuld, försäkrade Albrecht, och nu som förr skylla allt på spiritus familiaris, hvilken, som kusin vet, spelar en vigtig roll i minga gamla femiljer Men denna pspiritus framträdde duck snart i bestämdare skepnad. Bland allt som fanns vid Öbynäs, både till prydnad, nytta och nöje, saknades dock något, som Elisabeth vant sig att anse för nästan oumbärligt, och som för henne egde ett högt värde, nemligen ett badhus; men härom ordade amiralen sålunda: att då Engel fenn det makligare att plaska islottet, och ban sjelf ännu alltid föredrog att simma vidt omkring, än här, än der, bland de nyckfulla böljorna, hade han ej brydt sig om att stänga in dem under tak, ty vi hade dock aldrig begagnat oss dera, sade han; och hvarför skulle j2g då beröfva min efterträdare den lilla njutningen af att förskaffa stället en ny beqvämlighet, om han så ville, och att få de! utfördt efter sitt eget hufvud. Albrecbt hade visserligen tillförene hört Elisabeth yttra sig öfver detta ämne, och säga att ingenting mera fattades för att göra Öbynäs till ett sannskyldigt mönstergods,, men utan att då egna nigon synnerlig uppmärksamhet deråt, hvaremot han nu, återkallande hennes ord i sitt minne, beslöt att vända dem till sin egen fördel. Gent emot, eller rättare sagdt i bredd med, Elisabeths Lycka, sköt ett med småskog tätt bevuxet näs ut i sjön, hvilket majoren, som egde både sinne och smak för naturskönheter straxt på våren börjat låta fylla och planera och hvilket genast döptes af amiralen till Albrechts Fåfänga, emedan anläggningen skedde i den då ännu helt främmande engelska stilen med slingrande gångar och oregelbundna plan