Aftonbladet – 26 oktober 1847, sida 3

För att derföre gifva en större offentlighet åt Calmarpostens anmärkningar vid den lagstridiga proceduren m. m., meddela vi här nedan ur nämnde tidning en omständlig historik öfver gången af detta på sitt sätt ganska märkvärdiga mål, jemte några reflexioner, som vi finna vara fullkomligt på sin plats. Calmarpostens uppsats, undertecknad med ansvarige utgifvarens, bokhandlaren Wihlins signatur (W—n) lyder som följer: Rådhusrältens i Calmar behandling af Sylvanderska tryckfrihetsmålet. Ett af collega scholx magister W. Sylvander till härvarande rådhusrätt instämdt tryckfrihetsmål emot Barometerns utgifvare, doktor Engström, i anledning deraf att hr E., under en polemisk skriftvexling mot hr Sylvander, förklarat sig hafva blottat magisterns okunnighet och oskicklighet såsom skollärare m. m., sysselsätter för närvarande allmänna uppmärksamheten här, och ämnet diskuteras lifligt. Denna uppmärksamhet är likväl föranledd mera af den form rådhusrätten antagit för behandlingen af målet, än sakens innehåll; ty angripelser och insinuationer mot aktade medborgare, af vida mer graverande art, angående så väl deras offentliga som enskilda förhållanden, hafva under en följd af år utgjort det stående themat i tidningen Barometern, hvars kända, oftast af enskilda intressen framkallade terrorism, intresserat en del, som vill att yxan bara skall gå, och hos andra framkallet en panisk förskräckelse, så att till och med en auktoritet här, af ppolitiska skäl som det säges och för att Safleda stormen, kommunicerar sig med tidninzspotentaten i vissa kinkiga frågor, i hvilka hans handräckning begagnas. Vid behandlingen af ifrågavarande tryckfrihetsmål har vår rådhusrätt gifvit ett prejudikat, som i sanning utgör ett förfäårande omen, hvilket, oftare tillämpadt, kunde i större skala leda till beröfvandet af lugn, trygghet och frid äfven för dem, som göra sig till en samvetspligt att efter bästa förmåga lefva och verka för sitt kall. Sedan magister Sylvander till domstolen ingifvit sin deduction, lärer hr Engström, i ändamål att blidka sin motpart och få målet nedlagdt, hållit ett långt loftal öfver magister S:s skicklighet och förmåga såsom skriftställare m. m.; men då hr E. ej ville foga sig efter magister S:s hofsamma och billiga begäran om en slags offentlig upprättelse, som skulle bestå deri, att hr E. borde i sin tidning återtaga sina beskyllningar, så lät hr S. målet fortgå. Hr E. började nu sjunga ur en annan tonart, och såsom bevis på magisterns oskicklighet åberopades till och med stafoch tryckfel i af magistern författade tidningsertiklar, ehuru dessa fel blifvit i vanlig ordning rättade i påföljande tidningsnummer. Magister Sylvander, som ej gittade vederlägga br E:s illskefulla och i beskyllningarne än mer skärpta smädeskrift, yrkade i stället att man nu skulle få skrida till val af jury, helst som alla formaliteter, hvilka tryckfrihetsförordningen föreskrifyver för behandlingen af dylika mål, blifvit iakttagne; men — hast du mir gesehen — hr E. begär att få förete bevisning. Denna begäran bestreds af hr S. med så mycket större skäl, som E. ej uppgifvit några facta och magister Sylvander redan företedt ett af rector scholz å tjenstens vägnar utgifvet, för magistern fördelaktigt betyg öfver sin tjenstgöring; men domstolen resolverar icke dessmindre att vittnesförhör och bevisning skulle ega rum. Denna i våra tryckfrihetsannaler oerhörda procedur har bland både jurister och icke jurister väckt både löje och harm. Hr E., som nu har ett vidt fält öppnadt för sig, bar ock redan å sin sida uppbjudit all förmåga att tillintetgöra magister S., bland annat genom att aflocka föräldrarne till magister S:s disciplar vittnesintyg öfver hvad de hört sina barn berätta från skolan — och sådana ömkligheter skola nu förmodligen blifva gradmätaren vid bedömandet af lärarens duglighet eller oförmåga. Änskönt hvad på denna vackra väg möjligen kan uppsökas, icke torde bli mer graverande, än hvad som skulle kunna tillvitas de fleste skollärare, blir det alltid en himmelsskriande orättvisa att kärande parten skall genom domstolens medverkan lida offentlig chikan och, om något kunde uppletas, äfven framdeles få stå till ansvars för saker, hvilka, utan föregången stämning, endast genom advokatoriska konstgrepp och på ett hardt nära förrädiskt sätt kommit i dagen. Vid närmare besinning måste vällofl. rådhusrätten väl medge, att denna domstol aldrig kan bli rätta forum för en så beskaffad undersökning af tillika så inqvisitorisk art, som den hr E. söker tillvägabringa. I stället att stäfja hr E:s otidiga bevisningslusta, går vittnesförhöret ej sällan utom och ulöfver ämnet, såsom t. ex. med frågor, om magister S. alliid varit närvarande under bönstunderne, om han kommit några minuter för sent i skolan eller om han besökt sina medlärare under lektionstimmarne, antingen i skolans eller enskilda angelägenheter — hvilket allt vittnar litet elier intet om en lärares oskicklighet och oförmåga. Hvad rätt eger väl domstolen att låta underminera och, om möjligt är, tillintetgöra ett af rektor å tjenstens vägnar samt följaktligen under edsförpligtelse afgifvet intyg? — och hvad skulle väl rådhusrätten, med minnet af sentensen hodie miki cras tibin, säga, om den på lika sätt blefve attackerad, först i ett tidningsblad och sedan inför domstol? Må detta ej anses som vore vår afsigt att vilja imponera på den blifvande juryns öfvertygelse! — Det är oss fullkomligt likgiltigt antingen hr E, blir Trikänd eller fälld. Det är för upprätthållandet a! skuldfrie medborgares rätt att förblifva oantastade inför lag-och domstol, åtminstone till dess några slags facta företedts eller käromål föregått — med ett ord, för helgden af förnuftig och lagenlig rättegångsordning vi yttrat oss, och vi uppmana hvarje lrättänkande att vederlägga oss, om ske kan. Efter hvad-vi erfarit, hafva. ganska många önskat, latt magister S. skulle anfört besvär emot förenämde preliminär-utslag. Slutligen anse vi oss böra tillägga, att vi hört att åtminstone tvenne af rättens ledamöter, under diskussionen om hr E:s bevisningsrätt, med värma stridt emot det beslut, som slutligen fattades. 64 W—n. LITTERATUR. Har Kemien ej en platsj uti allmänna bildningen? Ett föredrag af L. F. Svanberg. StockAA HS äs ne DBT RR